Vatt-Anna och Prosten Linder...

Ateljé Living Room

Jerry Linder

www.AkterKastellet.jerrylinder.se

Mobil: 46 0707 534 539


Nu börjar vi närma oss något fundamentalt när det gäller mitt skrivand och fabulerande; i Södertälje finns det två vägar, en i Lina och en i Geneta. Den första heter Vatt-Annas väg, och den andra Prosten Linders väg.

Vatt-Anna finns på Torekällberget och är känd för Södertäljeborna genom en teater som Berguvarna uppförde före 1996, ty jag vet att jag ringde till vår f.d.stadsarkeolog, Göran Gelotte, och amatörteaterns grundare, Majbritt Ahlin, och frågade om Vatt-Anna någonsin funnit i verkligheten. Samma svar: Hon är en uppdiktad person, en symbol för de kvinnor som måste bära vatten hem till rika hushåll för att försörja sig.

Jag går en gång i månaden och hälsa r på den gamla fula gumman som står där intill de fina borgarhemmet man inrett i själva museibyggnaden.

För övrigt kan jag avslöja att jag och min förra fru, mormor till rumpnissarna som nu är så stora att de börjar bilda famil, finns utställda i Britt-Maries rum, i en monter med en tröja som delvis skymmer min fina abiturienthatt med texten: Arthur fan club. Arthur var vår rektor, som vi också hade i historia. Han lät oss ofta stå långa stunder och vänta på att få komma in i klassrummet, bara för att han hade annat för sig... Det var inte rättvist. Dessutom mobbade han en av flickorna från Gnesta, en extremt blyg tjej som jag var klasskamrat med genom hela gymnasiet. Detta återspeglas på våra hattar, som inte var till hans fördel.

När vi gick hem från skolan en dag, med hattarna på, stod där en fotograf från LT och kväppte oss; vad skulle vi göra? Och nu finns vi bakom glas i Britt-Maries rum, och inte vet jag vem hon är... men jag gissar!

Det var alltså här jag började skriva prosa, dikter började jag skriva redan i nian då jag fick stora C på en uppsats där jag använda poesi som skrivform. Det var egentligen ett religionsämne (samvetet)och jag diktade om alkohol. Inte kunde jag veta att min språklärare hade problem med spriten, men han kanske trodde att jag visste något om honom. Han skrev:

- Om författaren menar att uppsatsen skall tas på allvar, kan betyget inte bli annat än C.

Nästa uppsats som hom hette: För sent, fick jag a+ på. Han hade väl fått ruelse.

För övrigt framträdde han vid ett tillfälle som föreläsare på en kurs i kommunen som handlade om spritproblem. Han talade då om Anonyma Alkoholister. Några månader senare uppsökte jag honom och presenterade ett dokument jag skrivit, och då påminde jag honom om den där uppsatsen, men han kom naturligtvis inte ihåg den.

Däremot tyckte han att jag skulle skriva korta stycken, inte i romanform.

Den här personen spelade teater i många år, jag såg honom spela på Torekällberget i en pjäs av Moljèr som heter: Den inbillade sjuka; en pjäs som för övrigt börjar på ett sätt som jag för alltid kommer att komma ihåg. Ut på loftet kommer en fru med en potta och tömmer den från hög höjd ner på gården. Efter en stund kommer hon ut igen och gör samma sak. Denna scen upprepas ett antal gånger, och jag tolkar den så att den beskriver dagarna gång. Jag tänker ofta på det. Den ena dagen är den andra lik; särskilt på mornar och kvällar.

Jag har en annan teatervän som jag besöker med jämna mellanrum; nämligen en gång i månaden, och det har vi hållit på med i 12 år. Jag kommer till honom prick klockan 14 och han har kaffet färdigt tio minuter därefter, sedan samtalar vi om allt mellan himmel och jord i tre timmar utan avbrott. Det är dejligt, tänk vad mycket jag fått lära mig av min guru, som är 84 år i år och still going strong genom regelbunden motion och ständigt uppdaterad.

Nog talat om forna skepnader i mitt liv, nu gäller det Vatt-Annas väg.
Det var ju så att hon och den unge kandidaten, han som till sist skulle bli prost i Södertälje ( i min story alltså, hans ungdomsår vet jag egentligen ingenting om, bara det att den här texten pasar så bra in på Annas annas väg mot staden), hade några slitiga dagar på loftet ovanför ladugården på bondgården ifråga, d.v.s. på skullen där höet förvarades inför den stundande vintern. Från skullen släppte man ner höet genom en lucka som befann sig mitt över foderbordet, och på så sätt var det lätt att fördela höet till alla kossorna, och tjuren, som stod längst fram i den bakre raden.

Det var en av dessa ljumma kvällar som Anna gick ner till sjön för att tvätta upp några paltor som blivit smutsiga som hon utan att ana det stötte på en välsignad varelse, en ung pojke, nästan man, som naken stod på en berghäll i sjön.

Hon hade tagit av sig alla kläder, förutom på huvudet, för att undvika hår i ögonen, och för vart plagg hon var klar med hängde hon det på en buske vid sidan om sig; och när sista plagget tyngde busken böjde den sig ner, varvid Näcken själv stod där i hela sin uppenbarelse, och Anna såg att han såg; och utan att tänka sig för gled hon ner i vattnet och knuffade ner Apollon, och omfamnade honom under vattnet. En omtumlande händelse som slutade under Stora granen...

Ungdomlig yra har de flesta varit med om, men det klart, det får konsikvenser!
Anna-Var kanske redan gravid, vem vet, och i hennes ställning var det omöjligt att presentera någon far till det barn som kom efter nio månader. Det är ju så att en människa går lika längae som en ko, som sagt var. Nu ska vi återgå till kossan Rosa som fick tvillingar i hagen på andra sidan sjön, där Vatt-Anna växte upp; Oxsundsviken, numera kallad Oxviken, som gett Vatt-Anna namnet, Anna i Oxviken.

Att Rosa fick två kalvar på en gång var var inte konstigare än att en kvinna får Två ungar på samma gång. Jag kallar dem Hildemar och Wilhelm efter bröderna Lidholm. där Hildemar blev den som blev kvar i Vårdinge, medan brodern for runt i landet. dock räknar man båda som grundare av Mjölkcentralen och sedemera Arla.

Vi ska nu få följa dessa sagolika tjurkalvar på sin väg mot smörgåsbordet...