Lagunen...

Ateljé Living Room

Jerry Linder

www.AkterKastellet.jerrylinder.se

Mobil 46 0707 534 539


Lagunen genom mitt medvetande...

Där jag sitter i AkterKastellet ser sjön ut som en lagun med inlopp åt söder.

Nu är det inte så som det ser ut, men när jag blundar är det likt förbannat på det viset; konstigt. Kan det bero på min fabulösa fantasi? Undrar bara.

Hur som helst var det året 1858 som bröderna kom med sin mor till Nådhammar, som äger marken på andra sidan, hela viken så att säga; Oxsundsviken. Där viken tar slut åt norr finns ett gigantiskt gränsröse väl upplagt någon gång i forntiden. På andra sidan ligger Hjortsbergas marker.

Bröderna hette Hildemar och Wilhelm, och båda var synskadade, troligtvis vid en olycka i ungdomen. Ett hade de gemensamt: mejerinäringen; det är nämligen bröderna Lidholm som står som grundare av mjölkcentralen, som blev Arla, och nu när man gått ihop med MD-Foods heter man ArlaFoods och har sitt huvudkontor i Danmark i ställe för på Thorsgatan dit jag gick och träffade Kerstin Lundgren en dag för några år sedan.

ÖkneboHäradsteater är för alltid förknippad med Bröderna Lidholm och deras Mejerigårdar i Vårdinge genom en fantasifigur som jag hämtat från södertälje stad: Vatt-Anna; en gammal kvinna som livnärde sig på att bära vatten hem till förmöget folk som hade råd att betala. Jag låter Anna födas i torpet som heter Johannesberg vilket ligger utanför sundet i lagunen.

Livet har sin egen logik, därför blir hon borttappad och upphittad och lagd vid en annan kvinnas barm, än den som hennes biologiska mor kunnat erbjuda henne.

Snart nog kan hon ta båten som tillhör Oxsundsvikens torpställe, dit hon blivit förd, och ro över lagunen till Ulrik i Dalen, en gammal man som farit vida över haven och seglat genom Bosboren och blivit muhammedan.

Hos Ulrik får hon lära sig läsa och skriva, emedan det var längt till någon skola, därför blir hon så att säga klasskamrat med Johannis i Orrlöt som bor i ett torp på Höleboskogen.

Det hände något märkligt med ungdomarna när de gick från Nils i Långsjödal; när de kom till Svartsjömossen bet Anna Johannis i örat och sen stack hon iväg på de svajande tuvorna med Johannis efter.

Den gången hade han fått ta hela henne, men se han var inte så djärv som han verkade; dock lovade han att gifta sig med henne och förlovning skulle ske till midsommarafton på Sällskapsholmen. Men han kom aldrig, varvid Anna rodde hemmåt med raska tag.

Det var då Patron bad om en stund på andra sidan; och fick det också, därvid var Anna
fast vid hem och barn för många långa år.

Som så många andra gick hon mot staden, och staden var Södertälje där Gustav de Lavals fabriker växte och gapade efter arbetsfolk. Där hamnade hon så småningom och födde två barn med två olika fäder; men inga vanliga betäckare måste man medge...

Hon kom således till Södertälje och sedemera blev hon uppställd där på friluftsmuseet innanför handlesman Ekengrens kontor; det sägs att allas vår sagoberättare, Majbritt Ahlin, hon som skapade amatörteatern, uppfört ett skådespel om henne i Berguvarnas regi. Nu var hon då äntligen på plats.

Man kunde tänka sig att hon reste till staden med ett av de första tågen, men se det gjorde hon inte; hon åkte bara till Järna, och där fick hon åka häst och vagn med en bonde som hade sin gård på andra sidan Lanaren, den sjö som står i förbindelse med Måsnaren, och där vattnet rinner ut i Bränningeån. Området omkring sjösystemet kallas Flodområde 62/63 på länstyrelsens kartor.

Där arbetar hon för mat och husrum och blir bekant med en ung kandidat som kommer att dyka upp i Södertälje som prost i Tveta och Södertälje församlingar. Det sker någon gång 1878, och det är då huset där Kaffe Tratten är slår ut i lågor som antänder S:ta Ragnhilds kyrka.

Denna berättelse började i Lagunen i Milk River, en sjö som börjar vid järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad, och slutar vid Nysundsbron, där Lillsjön tar vid. Vattnet strömmar sedan ner till den gamla Kvarnen från 1200-talet, som är ett kärt tillhåll för tomtar och troll från fornstora dagar.

Nu vr det så att en av trollungarna, ja en ganska vuxen sådan, kanske lite lillgammal, blev varse att anna skulle ge sig iväg med tåget som kom från Hallsberg, som var en knutpunkt för tågen som kom från Stockholm, Göteborg och Örebro. Han såg henne gå ombord med ett litet knyte som förmodligen innehöll allt hon ägde.

Undrar vart hon skall ta vägen, sa TrollKalle, han som var som en mästerdedektiv på WåhlingeMarknad. Undrar, och undrar, gör jag jämt, tänkte han, och märkte knappt att han snart satt under det träsäte som anna satt på. Undrar vad hon har i knytet, tänkte han, och började försiktigt knyta upp detsamma. Så stack han ner handen och rotade runt lite grann och fick upp något platt och och blankt som tittade på honom.

Jösses han blev så rädd att han för allt guld i Småland inte skulle vilja se ett sånt ansikte igen.

Tåget stånkade iväg, och nog märktes det att det var eld i pannan, ty röken bolmade så dant att det rykte in i den gistna kupen där bara Anna satt, och TrollKalle låg långt in till väggen.

När de kommit halvvägs måste de stanna, ty där gick en koskock över rälsen, och när sista koskrället kommit av banan, blev det till att elda igen. Så var man framme i Järna, och Anna klev av och TrollKalle efter. Tur för honom att han hade sin joystick så att han kunde göra sig liten som en liten tomtegubbe från Småland.

Hästen hette Kajsa, och det skall jag säga att det var allt tur att det inte var Maja, för då skulle de allt ha fått se på åka av. Då hade det inte varit lätt för TrollKalle att hänga kvar i baklemmen på kärran. Nu gick det sakta och makligt ända till Västergärde, just då man passerat den gamla hålvägen som greven berättat om.

En gammal hålväg bildades av att man ridit där i hundratals år, det var på den tiden man helst färdades på sjöarna ty det fanns inga vägar. Och fanns det vägar var de så leriga och gjyttjiga på våren så att man knappt kunde ta sig fram. Vägen hem återstod nu på Vallgatan, och så var man hemma. Anna skulle bo med Kandidaten i drängkammaren, och du kan tro att han var frestad till både det ena och det andra, så prästämne han var. Och TrollKalle, mästerdedektiven, noterade allt i sin dagbok som han fått av Packan, trollpackan Svea menar jag så klart...