Ulrik är djurhållare...

Ateljé Living Room

Jerry Linder

www.AkterKastellet.jerrylinder.se

Mobil: 46 0707 534 539


Jag importerar Hildemar och Wilhelm, sa Ulrik...

På östra stranden av Lagunen bodde den vittbereste Ulrik i Dalen. Platsen heter egentligen Ulriksdal, och är idag belamrad med en massa sommarstugor, eller som en av nybyggarna sa, fritidshus, för nu hade vi fått elektricitet framdragen för 4 000 kr per tomt, och kunde vistas där ute även på vintern. Detta med viss tvekan.

Nog var det så på mina föräldrars tid, ty de växte upp under liknande förhållanden, och var vana att idka friluftsliv. Det är nämligen så att vägen till området icke är av denna världen; backe upp och backe ner stämmer mycket bra här, och det är inte vilka backar som helst. Blir det isigt och halt kommer man vanligtvis inte upp i den sista backen. Det hände elverkarna en gång att de måste ta till vinschen för att komma tillbaka till civilisationen. Själv blev jag stående i halva backen; det vill säga jag kanade sakta sakta bakåt trots att jag hade både växel och handbroms i. Till slut blev bilen stilla och jag anade att jag hade en bakåtkurs som kunde sluta mot en gran. Mycket riktigt, det stod två stora granar i bilens riktning; vad göra?

Så halt var det faktiskt att "lilla jag" ensam kunde putta bilen i rätt riktning för nerfärd baklänges och så kunde jag ta lite mera fart den här gången och kom lyckligt upp på krönet.

En annan gång när jag låg över i stugan vaknade jag klockan fem och såg att snön vräkte ner över vårt område, varför jag som skulle vara hos tandläkaren klockan åtta måste klä på mig och åka hem medan tider var. Nog talat om området idag.

Ulriksdal tillhör Långsjödal, och Långsjödal tillhörde Hjortsberga, det stora säteriet som Hildemar köpte 1883 för att bilda Mejeribolaget AB i Vårdinge. Nu styrde han över Nådhammar, Hjortsberga och Fagernäs, samt Mölnbo kvarn.

Hjortberga blev senare ett av de stora gods som man avsöndrade småbruk ifrån. Skillnaden mellan att avstycka och avsöndra var att avsöndringen var en enkel avstyckning. Det behövdes bara en enkel karta och markeringen av tomtgränser skedde ofta bara med träpinnar; idag markerar man med rör i mark eller rördubbar i sten och berg.

Det tyder på att det var bråttom, alltför många unga krafter höll på att försvinna ur landet, och därför skapade man en särskild bank som de hugade spekulanterna kunde låna pengar i så att de kunde köpa och börja odla jorden efter eget huvud. Förr var det patron som bestämde allt, nu kunde en ung vildhjärna praktisera sina ideer, och ofta gick det åt fanders, emedan jordarealen var för liten för att jordbruket skulle bära sig. Dock finns i Vårdinge en hel del småbruk som har släktingar kvar som ägare av egnahemmen som avsöndrades 1917-18, och ett av dem är Långsjödal; så även Gruvstugan, som ligger före på vägen till Ulriksdal. Nu gör vi en återblick av Ulriksdal, där för övrigt Kåres farfar lär ha bott när han var ung, innan han köpte Gruvstugan. Kanske du hört talas om Hugo i Lövnäs; hans farfar kom från Gruvstugan när han köpte köpte Lövnäs som ligger i Hölö socken. Hugo har varit med i både Hölö och Vårdinge hembygdsföreningar och idag sjunger han med oss i PRO-C-Dur. Det var han som visade på torpen utefter stigen mellan Karlstorp och Hejstalund, han hade satt upp tavlor på vart ställe med namn på torpen och namn på den sista brukaren. Ett torp hette Orrlöt och där har jag varit en gång när det var hemvändardag och guidat en dam som påstod att hennes morfar cyklade därifrån en gång för länge sedan, och hon hade ett fotografi som hon lämnat till ordföranden i Hölöföreningen. Jag fick se ordöranden sitta med ett fotografi och sa helt frankt:

- Det är väl aldrig Orrlöt?

- Jo, sa han, hur kan du veta det?

- Bara en dum gissning, sa jag.

Då kom damen fram och undrade om jag kunde guida henne, och det gjorde jag.

Historien om Johannis i Orrlöt är alltså inte bara påhitt, ja och nej, grabben har jag naturligtvis uppfunnit för att presentera trakten kring Ulriksdal, liksom Vatt-Annas födelse och Ulrik själv. Nu fortsätter vi att fabulera:

På andra sidan Lagunen finns en kossa som heter Rosa (inget ovanligt namn för en ko), och där finns också hennes två kalvar, tvillingar som de är; kanske har de samma anlag, kanske inte; vi får se...

Ulrik gjorde upp med patron och så rodde han in i Oxsundsviken och tog kalvarna ombord och rodde hem. Kvar i hagen stod kon och råmade, och så försvinner hon, liksom fadern till kalvarna, in i dimman.

Kalvarna var mycket lika varandra förutom det att Hildemar saknade bläsen i pannan.
Däremot hade han vit strumpor på höger och vänster framfötter, och det hade inte Wilhelm.

När patron hörde talas om hur man döpt kalvarna blev han fundersam; varför fick kalven med stjärnan och bläsen samma namn som Wilhelm? Det var ju sen vackraste kalven i hella socknen. Två strumpor va inte heller fy skam, men ändå!

Vi får väl se om det har någon sexuell betydelse, som man brukar säga.

Båda kalvarna tydde sig till varandra när Ulriks hund kom och nosade, och så blev det så länge de levde; det var bara det att Hildemar så sällan var hemma, vilket Wilhelm var nästan jämt, förutom när det var marknad i Gnesta.

Fanns det ingen marknad i Vårdinge? Nej, inte vad vi vet, men ändå kom mina första texter att heta: Längs vägen till WåhlingeMarknad. Vad tänkte jag på? Vet inte bestämt, men något i min mage, min magkänsla sa att det ändå skulle visa sig att det fanns en marknad, och så kom budet från personaltidningen Mjölkdags´redaktör, Kerstin, som jag talat om. Hon var den första som gav mig en vink om en världsmarkand för mjölkprodukter, hon nämnde att Hildemar sålde mjölk till Hull i Enland, till konditorier som vispade till grädde. Ja det vill säga man exporterade grädde, men det höll inte i längden att forsla grädde över Nordsjön, ty den hann surna innan den kom fram; men vilken djärv tanke.

Dock importerade Hildemar en skicklig mejerist till sitt stall, och denne gifte sig så småningom med Hildemars dotter och fick hela kungadömet; han blev nämligen Mjölkcentralens förste verkställande direktör. Sedan införlivade man också Långbro gård till sin stora domän. Makarna Benzinger ligger begravda på Vårdinge kyrkogård i en liten byggnad särskilt för dem; ett mausoleum. Carl Mikael Bellmans föräldrar är också begravda där på kyrkogården med den vackra utsikten över sjön Sillen, liksom Olle Ströms föräldrar som dog i Spanska sjukan 1918.

Var var vi nu? Jo, vi utreder förhållandet om en marknad i Vårdinge. Man skulle med fog kunna säga att densamma finns ute på nästan alla världsdelar och levererar till Världens Barn.

Det där med magkänsla är inte så pjåkigt. Men så slog det mig att alla världens folk inte är mjölkdrickare. Somliga kan inte smälta komjölk, och där gick jag bet... eller? Alla kan dricka mjölk, men all mjölk är ju inte komjölk, många kulturer har getter istället för kor, och det går lika bra.

Vår familj hade getter ett antal år och min fru gjorde både vit ost och mesost. Vi drack av mjölken varje dag, hade ingen annan hemma, och våra sommarbarn tvingades dricka getmjölken och det är inget de är tacksamma för. Alla tycker inte om getmjölken, men om getterna fick samma foder som korna, fick mjölken nästan samma smak, nästan!

Nu var det så att Ulrik hade en ko förut. Den flottade han över till hagen i Oxviken, ty där gick en tjur bland kvigorna. Ett par getter hade han också, samt en gris som han köpte på försommaren från Nils i Långsjödal som hade sugga. När det började bli kallt i oktober slaktade han grisen som då brukade väga så där en 80 kilo. Han var bra på det och brukade hjälpa Långsjödalarn med slakten på hösten, och då hände det också att både Johannis och Anna var med...