Adel, präster, borgare och bönder...

Ateljé Living Room

Jerry Linder

www.AkterKastellet.jerrylinder.se

Mobil: 46 0707 534 539


Olika äro livets roller...

Vi har nu tre olika mötesplatser i fablernas värld.

Tjurkalvarna hos vår vän Ulrik i Dalen, Trollpackan och tomtegubbarna i Mölnbo Folketshus och Annas möte med staden under senare delen av 1800-talet.

Vad beträffar kalvarna så kom det snart till ett avgörande; en dag kom en gammal lagårdskarl från Johannesberg och kastrerade Wilhelm, det vill säga han skar upp den lilla pungen och tog bort testiklarna så att han aldrig skulle kunna bli pappa, om man säger så. Så gjorde man, och gör ännu på tjurar, hästar och smågrisar. Då blir tjurkalvarna stutar, och när de blir inkörda blir de oxar. Hästar som kastrerats kallas valackar; vitsen med snöpningen är att de blir mycket lugnare att hantera.

Pojkar förr i tiden som sjöng i kyrkokör kunde också bli kastrerade för att de aldrig skulle komma i målbrottet; de kallades då kastrat, och fick behålla sin gälla röst, vilket ansågs värdefullt för kyrkan, men hur var det för de unga männen?

Det var så att den tjur som gick ilag med kvigorna hela sommaren, sannolikt hade betäckt Rosa innan rivalen dök upp från skogen dunkel, och på så sätt kom hon att föda tvåäggstvillingar. Men vem som var vem visste man ju inte, man trodde naturligtvis att de bar samma anlag fastän de faktiskt såg lite annorlunda ut.

Det skulle snart visa sig att Wilhelm med sin vita stjärna i pannan skulle bli ett präktigt dragdjur, både på åkern, i skogen och på vägen; hittade aldrig på något bus.

När det gällde Hildemar var det annorlessare, han kunde hitta på vad som helst; särskilt när han var ute på friarstråt. Det var nämligen så att han en tid var den enda betäckaren på östra sidan om sjön. Kogubbar kom från när och fjärran för att få sina djur betäckta och inte förrän nio månader senare började man undra. det visade sig nämligen att kalvarna fick något längre bakben än eljest, men ingen anade då hur det egentligen stod till. Däremot var kalvarnas mjölkanlag något utöver det vanliga, och därför ville man på Nådhammar köpa in sig på en sådan ko, varför lagårdskarlen kom i gårdens stadiga båt och hämtade en kvigkalv från Långsjödal; och det skulle man aldrig ångra. Kalven fick det urgamla namnet Audhumla, det som den fornnordiska sagan talar om; hennes anlag lever väl änn på en annan plats, kanske i Tammerfors i Finland dit en av de bästa mjölkkorna såldes för ca tio år sedan. Idag finns inge kor i hela Vårdinge.

I Folketshus kom man aldrig till beslut hur man ville ha det. Tiden rann iväg och Packan blev bara äldre och tröttare, medan häxan Gustava lyckades få in allt fler av sina trogna häxmakare i församlingen. De använde sina joystickar och gjorde sig breda till slut och allt blev en enda röra; kaos kan man säga, ja det blev riktigt illa för de gamla och de unga som inte hade någon bra förebild att rätta sig efter.
Till slut vägrade tomtemor att släppa sina ungdomar till mötena och bara gnidna gubbar träffades och snodde ihop lagparagrafer så att det passade dem. Endast i några ladugårdar där tomtarna höll till kom man samman och läste högt ur gamla dammiga luntor för att få en mening om hur det var förr då det var bättre...

I stan var det nästan likadant som på landet, bara det att det hela tiden kom båtar från främmande länder med laster som innehöll både det ena och det andra. somt var till nytta, annat kunde man lika gärna ha varit utan. Och det, hela tiden flyttade unga människor in till stan och fick arbete där, då bönderna inte längre behövde deras armar och ben. Ångmaskinerna stånkade och elektrisiteten drogs fram utefter väggarna och snart kunde man arbeta inne både natt och dag; och det blev man förvisso tvugna till, ty fabrikören krävde fullt mått av arbete för den usla penning som han ville betala.

Det blev ju bätte så småningom. Från Tyskland kom en "tokig" skräddare och uppviglade folket. Ja han kom via Danmark och i Liljanskogen höll han tal, och snart följde Branting efter, men han var inte så tokig, han var ju studerad gunås. Ja sedan vet ni hur det blev. Arbetarna tog nästan över och storgubbarna blev förtvivlade när Marx myntade: - Arbetare i alla länder förenen eder! Nu brände det till ordentligt, just precis som det gör idag i Nordafrika då ungt folk motar bort sina slavdrivare.

Det var till en sådan miljö Anna kom, och då hon var gammal och skröpplig hade man ännu inte lagstiftat om pension till gammalt folk, och därför måste hon bära sina hinkar tills hon stupade på sin post. På ålderdomshemmet här på östra sidan om kanalen fanns det många Annor, och vem av dem som var den anna som föddes på skullen på Johannesberg är inte lätt att veta...