Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Första arbetsnamnet...sedan kom det fler
Det är vissa händelser som plöjer upp djupa spår i skallen. Den här gången var det när jag satt kvar på jobbet sent en kväll. Kunde bara inte lämna min arbetsplats förrän jag sett varthän det barkade.
Jag hade just flytt från landet och kommit med en häst till stan. Åkt runt på cyckel och tittat vrt jag skulle kunna släppa hingstfölet; ett år var han. Vi valde att ha honom tillsammans med fåren vid Ragnhildsborg, men sedan tror jag att han var på alla andra ställen också innan vår förening: Tälje Skog och Ungdom, fick kontrakt på Bergtorp. Där var han sedan med alla andra hästar som jag hade, innan jag gav upp och sände honom till de sälla jaktmarkerna på grund av hans nervositet.
Den kvällen då jag blivit kvar på kontoret var jag riktigt nöjd när jag åkte hem; här skall du få höra varför...
Det kom en man från Gnesta
Han gick i exil för många år sedan,
men nu var han tillbaka.
Han hade rött hår och lång näsa,
annars var det inget särskilt med honom.
Jo, det förståss, han hade ju så förb...
många tokiga idéer.
Han slog sig ner i Ritorpstrakten
och började genast gräva, och gräva.
Det var väl inget särskilt med det. Eller?
Han hade läst en massa trams och fått
griller i huvet. Gräv där du står,
hade det stått. Och så gjorde han det.
Vad ska det bli, frågade man honom. Men det
kunde han inte svara på.
Det skulle väl bli nå´t fint förståss.
Nog var han väl lite konstig den där mannen
i alla fall. Annars var det väl inget större
fel på honom.
Först grävde han en djup grop och studerade
noga jordmånen och sedan utvidgade han den
så att han kunde stå däri med båda fötterna stadigt
på den hårdtrampade alven. Sedan började han
gräva grunda diken åt alla håll. Det ska nog gå,
visst ska det gå, tänkte han.
Och första vintern kom men han fortsatte
enträget att gräva. Nog var han väl lite underlig.
Och våren kom och fåglarna kom och mänskorna
kom och fråga:
Vi förstår inte, vad är det egentligen du håller
på med?
Men mannen bara log sitt underfundiga leende och
fortsatte att gräva. Nu hade han grävt fem långa
diken, men det fanns många kvar att gräva, sa
han och spottade i sina valkiga nävar.
Sommaren gick alltför fort som somrarna plägar
göra och det blev inte alltför mycket grävt i hettan.
Och hösten kom det andra året och mannen grävde
intensivare än någonsin. Nu började han ta
hjälp av småfolk på bygden också. Folk som inte
hade annat för sig. Och när man frågade dem
vad de höll på med, sa de:
- Ser du inte det, något fint förståss!
Han kunde inte vara riktigt klok den här mannen,
nu hade han satt griller i huvet på småfolket
också. Här får man passa sig, tänkte man.
Men undras vad det ska bli?
Så lät man honom hållas.
På dagarna grävde han, och på nätterna läste han
böcker under täcket i skenet av en ficklampa,
för att inte störa de gamla och kloka.
”De gamla och kloka må le, fallera, vi äro ej
förståndiga som de”, tänkte han.
Så gick hösten och vintern och mannen spanade i
sina diken med stor förväntan, som om där skulle
komma tiotusenkronorssedlar seglande med
smältvattnet på våren.
Men inte kom där någonting!
Nu började mannen bli rastlös, och tänkte tyst
för sig själv:
"Vad i hel..är det jag håller på med?"
Nu hade han ju grävt alla diken och ännu kunde
man inte skönja några skarpa konturer av hans
skapelse.
"Men kanske ändå. Jo, jag undrar om det inte...
Nej, nej, det syns inte än!"
Underlig man det här, att han aldrig ger upp.
På nätterna läste han om vise män i India land och
om filosofi och ekologi. För tusan, här står det klart
och tydligt, tänkte han, så grävde han lugnt vidare.
Han grävde och grävde i ständigt nya riktningar.
Att hitta nya riktningar var han fin på,
och nu kunde man nästan se vad han håll på med.
Nu var mannen trött på att gräva åt alla håll,
men då sa man åt honom:
Gräv du lugnt vidare, du ska se att snart händer
det något. Så han tog fatt på spaden igen och
började gräva åt ett nytt håll, dit han länge
tänkt gräva men inte hade orkat.
Vid den tiden hade solen gjort sin bana
lågt vid horisonten och det började frysa till.
Spaden kändes tung och klumpig i hans trötta
händer, medan han skar torva för torva, i den
ångande jorden.
Nu måste det snart ske ett under, tänkte han, om
jag någonsin ska få se en skymt av min skapelse.
Det började blåsa och snart dansade de lätta
snökristallerna i luften och kvicksilvret sjönk.
Fan också, tänkte mannen, nu började han
svettas, så mycket arbete som jag lagt ned här
till ingen nytta. Men då kom småfolket fram runt
omkring honom och sa:
- Inte för att vi förstår vad det ska bli av allt
det här, men vi känner att det gagnar oss.
Kom låt oss gräva vidare !
Och så grävde man lite djupare, nu i det sista
diket, och se nu bröt spaden in på mark som varit
grävd förut. Man kunde lätt se på jordprofilen
att detta var ett dike som någon fårat förut.
Kanske det hade rasat igen något, men man såg
lätt åt vilket håll fåran gick.
Småfolket hjälpte nu mannen på alla lediga
stunder. Alla var ordentligt trötta men detta
var spännande.
- Jag ser att ni är på rätt väg, var det någon i
lågskor och rutig slips som sa. Där stod han
i blåsten och spejade och funderade över det han
såg. Det är nog rätt väg!
"Ja, man kan ju alltid hoppas", tänkte mannen, "den
som lever får se, vi får väl se. Just de!"
Så grep han spaden på nytt och tröttheten han
kände nyss försvann med ens när spaden skar in i
ett tomrum, ett rum som skapats
av människor för människor.
"Nej det är inte sant", tänkte han, "kan det
verkligen vara sant?
Ja, jag hade nog en liten aning om att
andra grävt här före mig."
- Titta småfolk! Titta här är djupa kanaler som
drar iväg åt alla håll. Och titta här och titta
där! Här står en visare och där står en.
Vad står det på den?
Småfolket såg på skyltarna, men begrep
ingenting. Men mannen nickade och log.
"Jag visste väl det, det är precis som i boken!"
- Kan du tänka, kan du fasta och kan du vänta,
då når du en gång fram.
- Nu får vi se, sade mannen till småfolket, om vi
når fram. Vilken väg ska vi välja?
- Här står det "FK", den tar vi. Eller, den här, som
det står "FF" på? Nej den här vägen, skrek någon
upphetsat, här står det "SF".
Nu blev mannen förvirrad, och kunde inte
fatta något beslut, men då kom
där ett sändebud från det andra
folket, det så kallade kulturfolket,
och sa:
-Kom med mig, min gode vän!
Då följde mannen med budbäraren, och de traskade
upp genom de grunda dikena fram till den grop som
mannen först hade grävt. Där stod en örn som de
bordade och lät lyfta dem högt upp på fantasins
vingar. Högt över stadens centrum och bort
över Järnaskogen och Vattgruvan.
Bort mot Molstaberg med Major Åkermans viltpark
och vidare i en vid båge över Sörmlandsledens
många småsjöar, mot Stora Envättern och vidare
ner mot Långsjön i Mölnbo där en liten rast-
stuga med vita knutar står och väntar på
äventyrslystna rumpnissar.
Högt, högt där uppe seglade örnen, och nu
först kunde mannen se, hela sitt verk.
De diken som han grävt under alla dessa år
hade mycket riktigt lett åt rätt håll, men de var
alla för grunda. De hade inte nått ner på rätt djup.
Så var det med det, man gör så gott man kan.
Men det sista hade i alla fall träffat på en kraftfull
åder, som förgrenade sig. Det bästa var att där flöt
redan små strömmar. Små, små flöden som alla var
adresserade till småfolket.
-Vad kan det vara i de paketen tro?
Långt där nere kunde mannen se att det satt
människor, som alla såg mycket bekymrade ut.
Han blev nyfiken och bad sändebudet tyda
deras ansiktsuttryck och denne sa:
- De tycker nog att allt som kommer från alla håll
är nog så välment och säkert roar småfolket en
stund, men det ger ingen bestående lycka.
Förstår du?
- Ja, nog förstår jag, sa mannen, jag har en ide´.
Låt oss flyga dit bort ett tag så ska jag släppa
ner en lovsång, som jag länge har nynnat på.
Och örnen svävade ljudlöst ner över Stortorget
och biblioteket, där mannen lämnade sin vision
om en framtid för småfolk, som tror på drömmar
om fred på jorden och ett rikt liv.
Ni anar nog vem mannen var,
men vad hade han i ränseln?
Var det väl eller illa skrivet?
Läs och begrunda dagens text som är skriven för
de som har öron till att höra, och ögon att se.
”Följ Moffa längs vägen……till WahlingeMarket”
lördag 19 november 2011
POESI...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Med anvisning till KNAPPSNURRANS PRINCIP...
Jag skulle åka till Almnäs och informera om kartor som kontoret hade i en monter i ett tält vid Femdagars orientering; Oringen. Hade väl en viss tid då jag skulle vara där, men solen sken och jag satt på trappen hemma och filade på de sista stroferna av ett poem som inte var av denna världen.
När min vän som spelar teater fick dikten i sin hand och läst den några gånger, måste han ändå läsa den högt för mig, sa han, och satte sig tillrätta.
Den är förbannat bra, sa han, men jag vet banne mig inte vad den handlar om... hör nu själv, men du får klicka fram den från arkivet; d.v.s. mängden av alla bloggar som ligger på Blogger.
Knappsnurran
LÅT OSS FÖRSTÅ ATT VI INTE KAN FATTA ALLT!
LÅT OSS PÅ NYTT ANA GUDARNAS VISHET!
LÅT OSS ANTA ATT VI BOR I EN SKÄRGÅRDSVIK!
LÅT OSS INTE GE UPP!
FÖRLÅT OSS!!!
Med detta perspektiv på livet, vill jag
förklara mig, sa morfar.
Jag är ingen fysiker och ingen teolog men jag
är mycket nyfiken på livet och därmed också på
döden. Jag läser med förtjusning populärveten-
skapliga verk och jag är människa.
Jag har tagit del av fysikens heligaste formler
och konstanter och jag känner mig djupt berörd.
Inte för att jag fattar allt eller tror mig
någonsin förstå, men jag strävar uppåt efter
bästa förmåga. Jag samlar argument och jag
umgås med folk. Jag lever.
Rummet välver sig och griper tag i tiden.
Tiden, denna dolda kraft, som driver flödet
ständigt framåt uti svängande krumbukter
i harmonisk rörelse mot evigheten.
Rummet fylls av tid med tiden och till slut
får inte rummet rum och bryter formen till
en ny och rymligare rymd. Och nya former
skapas ständigt medan klockan går och går
och aldrig kommer fram.
Så är rummet, så är tiden låsta vid varandra,
medan tanken överskrider det som tänkts av andra.
På min röda tråd är knappen trädd och utan den
så är jag dåligt klädd. Knappen snurrar mellan mina
händer tills tråden brister eller snurran vänder.
Innerst inne händer det som måste ske,
att vara eller icke vara, vi får se.
Ljuset, tid och rum, med längd och bredd
och höjd, gestaltar sig ännu som förr.
Vetandet med sina djupa tankar söker ständigt
nya former allt som tiden lider, allt som
sol och måne vandrar värdigt över land och hav,
över skogens rand dit osmos lyfter björkens sav.
Allt är ljuv musik.
Myran vandrar bort på smala stigar, irrar hit och
dit. Bort från stackens myllrande mystik, där alla
myror är den andre lik. Ut i värden går hon för
sin närings skull, hem igen med hela famnen full.
Ser hon skogens rand och anar kosmos, ser hon
tingens inre kärna med sin lilla hjärna, ingen
vet. Men ett är säkert i min bild av liv och död,
alla tarvar mat, den enes död den andres bröd,
allting är en näringssmet.
Vad är myrans mål och vad är mitt? Har vi någon
egen frihet eller går vi fram på smala stigar,
trampade från år till år utav nya individer
liknande desamma som kom till igår.
Kan vi stå emot impulser komna inifrån, får vi
trampa nya spår mot andra världar. Når vi fram
till sist jag undrar bara? Aldrig, alltid, båda
två, det finns alltid nya vägar man kan traska
på, men resans mål är alltid mull ändå.
I cirklar går vi runt vår varma härd, där maten
lagas för vår resas färd. Där skydd för köld
och regn kan ges och ungar födas, där
lammet för vår hunger dödas. Girig är vår värld.
Impulser mäts som massan gånger farten. En enda
spark av någon mitt i baken, och genast ramlar
du omkull, berövad jämvikten en stund.
En kort sekund och allt i rummet har fått fnatt, och
upp i fönstret hoppar husets katt, och välter krukor
ner på gårdens hund. Jorden går sin rund.
Katten på råttan, och råttan på repet, impulserna
kommer för varje minut. Magarna skrika och jägarna
smyga på stigar som snirklar sig hemåt till slut.
Katten på råttan och råttan på repet, men hunden är
bunden och når inte fram. Alla har viljor, impulser
och rädslor och alla bär rackarens molande skam.
Så var det i viken längst inne i fjärden, där åren
av jagande lagrade sig. Och havsguden vakade,
slaktade, vrakade, gömde de saknade offren på
glömskornas stig. Allting var skapat för mig.
Havet välver sig upp och ner för mitt öga. Ibland
i yster dans och vresigt mod, ibland är ytan blank
och speglar mast och bord. Båten den driver med
vinden som krusar och leker i vatten och rår,
medan tiden i timglaset rinner mot innersta kärnan
av jorden, där massan av urberg sin omdaning får.
Rörelser mötas och nötas likt knivar som slipas
mot sandstenens fuktade rand, medan tiden be-
vakas av tinget i urmakarns skickliga hand.
Vad jag ser vad jag hör är impulser som ögat
och örat har vant sig att se eller höra.
Varje dag har sin börda och lättast är det som
vi vant oss att göra.
Men så plötsligt en dag som musik genom kroppen
en nyvunnen sanning kan ljuda, även anden och
själen är med i konserten som gudarna bjuda.
Havet sjuder av krafter som rullande stöter på
vattnet, tills impulsernas summa blir vågor som
slår mot min strand. Hela världen är fångad
i rörelsens upptäckta mönster, hela världen
är färgad av mönstret vid sinnenas rand.
Partiklarna knuffar varandra, impulsen får
pulsen att slå. Jag ryser när sinnena retas,
men vågen är lika ändå. Igår och idag är de
samma sorts vågor som vältrar sig fram, men
jag ser nu hur formen har ändrats till
spiraler i vågsvallets kam.
Kanske ser jag naturen som Goethe utan formler
att hålla mig till, medan intrycken slår mot mitt
pannben, vad jag ser är det hjärnbarken vill.
Vad jag hör som mystik i mitt öra är tonen av
snurran jag ser, ty den ger harmoni i sin bana,
och frekvenserna ändras allt mer.
Hela världen är full av små snurror, likt spiraler
de vrider sig fram. Hela kosmos är full av dess
vågor som jag skönjer i näckrosens damm.
Ge mig en enda frekvens, du ska se att den snart
börjar skena min vän, men snart nog så saktar den in
för att stanna och vända tillbaka igen.
Varje blomma bär rörelsens mönster, varje ros
har sitt ödes roll, ingenstans är det synliga
givet, ty den rosens natur är ett såll.
Ett nät där ett myller av strålar, likt små trådar
kan spira sig in, för att värma och kyla och
nära minsta rum under taggbuskens skinn.
Allt är ett spel av frekvenser som drives av
tidvågen fram, till ett mönster som rör sig
stabilt liksom törnrosens stam. När en humla
bedåras av kronbladens ljusa nyans bör du veta
att nektarns sötma bär grunden till rötter
som giriga streta och leta sig fram någonstans.
Allt är frekvenser som spirar, allt är av annat
slag än vi tänkt oss ett tag, men vi lär oss att
se vad det lider att den tid som vår klocka ger,
är en tidsrymd bland många tider, det finns flera,
ja många fler.
En blomma vars kronblad beundras bär förintelsens
spår där hon står, ändå blommar den blomman för
evigt med sin livsfrukt som omvärlden sår. Det finns
ej ett endaste liv som lever i eviga tider, men ändå
förbliver den till liksom tiden som tickar och går.
Liksom bina flyger till kupan och tömmer sin nektar
däri bär atomen på samma mönster, den tar åt sig
av energi. Den tar och den ger beständigt, den
formar och omformar sig, elektronerna surrar
frenetiskt uti vårsolens kakafoni.
Ur havet det stiger en himmel, ur havet sig reser
ett land. Ur havet det kryper ett vimmel av
livskraft som söker en strand. Men under finns
under av solljus, ett lågmält och sinnligt brus
som söker en form i ett tomrum likt en ödetomt
söker ett hus.
Ljuset bär livet på jorden. Allt är av ljus i sig,
som söker sig ständigt mot mörkret, mörkret som
lagras i mig. Det finns inget bort från ljuset,
ingen stig som gömmer sig, ty allt är en form utav
ljuset fast det kanske förvånar dig.
Det är därför profeter kan sia om en ljusare
bättre tid, ty för evig är kampen mot mörkret,
en inre strid i mig. Varje dag har sin egen
plåga, varje dag sin egen strid, men i tider
då ofred råda blommar kärlek som sprider sig.
Hela världen vibrerar beständigt och det spirar
mot okänt mål. Varje liv är en svängel som pendlar
med spänning i vågornas skål. Och alla de vågor som
verkar tillsammans i ljushavets famn, förenas
förevigt med ordning i kaos, i gudarnas namn.
***
JL-93
Sedan bytet gjordes har ett sekel svunnit, men krukan den står ännu bi! Jag kom osökt att tänka på en gammal dikt - tror det var Snoysky - som skrev den; den handlar om hur en kung av Saxen samlade porslin och bytte bort sitt garde mot en gammal kruka som Preussarn visste väl att bruka. Sen bytet gjordes har ett sekel svunnit, femhundra tappra hjärtan brista hunnit, o.s.v..
Ja varför kom jag på det här? Tänker...jag tror jag vet, ordbytet.
Min dikt som Sven läste högt för mig har ett vanligt slut. MoffaFridolin sitter i skogen och mediterar och hans barnbarn kommer och finner att han håller på att åstadkomma en eldsvåda genom sitt rökande.
Själv anlägger han moteld och försöker förklara för barnen varför det blir depressioner, ja till och med världsdepressioner, eftersom han tror att han vet; har läst en rapport av en indisk professor i ekonomi. Men ungarna har inte tid att lyssna, och så är han där, där han började tänka på att skriva ur sitt medvetande stycken som de skulle kunna läsa när de kommer till 40-årsdepressionen, då medvetandet kommer ikapp dem; ok, femtio då...
Han ropar efter dem och de svarar: vi ska bara...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Med anvisning till KNAPPSNURRANS PRINCIP...
Jag skulle åka till Almnäs och informera om kartor som kontoret hade i en monter i ett tält vid Femdagars orientering; Oringen. Hade väl en viss tid då jag skulle vara där, men solen sken och jag satt på trappen hemma och filade på de sista stroferna av ett poem som inte var av denna världen.
När min vän som spelar teater fick dikten i sin hand och läst den några gånger, måste han ändå läsa den högt för mig, sa han, och satte sig tillrätta.
Den är förbannat bra, sa han, men jag vet banne mig inte vad den handlar om... hör nu själv, men du får klicka fram den från arkivet; d.v.s. mängden av alla bloggar som ligger på Blogger.
Knappsnurran
LÅT OSS FÖRSTÅ ATT VI INTE KAN FATTA ALLT!
LÅT OSS PÅ NYTT ANA GUDARNAS VISHET!
LÅT OSS ANTA ATT VI BOR I EN SKÄRGÅRDSVIK!
LÅT OSS INTE GE UPP!
FÖRLÅT OSS!!!
Med detta perspektiv på livet, vill jag
förklara mig, sa morfar.
Jag är ingen fysiker och ingen teolog men jag
är mycket nyfiken på livet och därmed också på
döden. Jag läser med förtjusning populärveten-
skapliga verk och jag är människa.
Jag har tagit del av fysikens heligaste formler
och konstanter och jag känner mig djupt berörd.
Inte för att jag fattar allt eller tror mig
någonsin förstå, men jag strävar uppåt efter
bästa förmåga. Jag samlar argument och jag
umgås med folk. Jag lever.
Rummet välver sig och griper tag i tiden.
Tiden, denna dolda kraft, som driver flödet
ständigt framåt uti svängande krumbukter
i harmonisk rörelse mot evigheten.
Rummet fylls av tid med tiden och till slut
får inte rummet rum och bryter formen till
en ny och rymligare rymd. Och nya former
skapas ständigt medan klockan går och går
och aldrig kommer fram.
Så är rummet, så är tiden låsta vid varandra,
medan tanken överskrider det som tänkts av andra.
På min röda tråd är knappen trädd och utan den
så är jag dåligt klädd. Knappen snurrar mellan mina
händer tills tråden brister eller snurran vänder.
Innerst inne händer det som måste ske,
att vara eller icke vara, vi får se.
Ljuset, tid och rum, med längd och bredd
och höjd, gestaltar sig ännu som förr.
Vetandet med sina djupa tankar söker ständigt
nya former allt som tiden lider, allt som
sol och måne vandrar värdigt över land och hav,
över skogens rand dit osmos lyfter björkens sav.
Allt är ljuv musik.
Myran vandrar bort på smala stigar, irrar hit och
dit. Bort från stackens myllrande mystik, där alla
myror är den andre lik. Ut i värden går hon för
sin närings skull, hem igen med hela famnen full.
Ser hon skogens rand och anar kosmos, ser hon
tingens inre kärna med sin lilla hjärna, ingen
vet. Men ett är säkert i min bild av liv och död,
alla tarvar mat, den enes död den andres bröd,
allting är en näringssmet.
Vad är myrans mål och vad är mitt? Har vi någon
egen frihet eller går vi fram på smala stigar,
trampade från år till år utav nya individer
liknande desamma som kom till igår.
Kan vi stå emot impulser komna inifrån, får vi
trampa nya spår mot andra världar. Når vi fram
till sist jag undrar bara? Aldrig, alltid, båda
två, det finns alltid nya vägar man kan traska
på, men resans mål är alltid mull ändå.
I cirklar går vi runt vår varma härd, där maten
lagas för vår resas färd. Där skydd för köld
och regn kan ges och ungar födas, där
lammet för vår hunger dödas. Girig är vår värld.
Impulser mäts som massan gånger farten. En enda
spark av någon mitt i baken, och genast ramlar
du omkull, berövad jämvikten en stund.
En kort sekund och allt i rummet har fått fnatt, och
upp i fönstret hoppar husets katt, och välter krukor
ner på gårdens hund. Jorden går sin rund.
Katten på råttan, och råttan på repet, impulserna
kommer för varje minut. Magarna skrika och jägarna
smyga på stigar som snirklar sig hemåt till slut.
Katten på råttan och råttan på repet, men hunden är
bunden och når inte fram. Alla har viljor, impulser
och rädslor och alla bär rackarens molande skam.
Så var det i viken längst inne i fjärden, där åren
av jagande lagrade sig. Och havsguden vakade,
slaktade, vrakade, gömde de saknade offren på
glömskornas stig. Allting var skapat för mig.
Havet välver sig upp och ner för mitt öga. Ibland
i yster dans och vresigt mod, ibland är ytan blank
och speglar mast och bord. Båten den driver med
vinden som krusar och leker i vatten och rår,
medan tiden i timglaset rinner mot innersta kärnan
av jorden, där massan av urberg sin omdaning får.
Rörelser mötas och nötas likt knivar som slipas
mot sandstenens fuktade rand, medan tiden be-
vakas av tinget i urmakarns skickliga hand.
Vad jag ser vad jag hör är impulser som ögat
och örat har vant sig att se eller höra.
Varje dag har sin börda och lättast är det som
vi vant oss att göra.
Men så plötsligt en dag som musik genom kroppen
en nyvunnen sanning kan ljuda, även anden och
själen är med i konserten som gudarna bjuda.
Havet sjuder av krafter som rullande stöter på
vattnet, tills impulsernas summa blir vågor som
slår mot min strand. Hela världen är fångad
i rörelsens upptäckta mönster, hela världen
är färgad av mönstret vid sinnenas rand.
Partiklarna knuffar varandra, impulsen får
pulsen att slå. Jag ryser när sinnena retas,
men vågen är lika ändå. Igår och idag är de
samma sorts vågor som vältrar sig fram, men
jag ser nu hur formen har ändrats till
spiraler i vågsvallets kam.
Kanske ser jag naturen som Goethe utan formler
att hålla mig till, medan intrycken slår mot mitt
pannben, vad jag ser är det hjärnbarken vill.
Vad jag hör som mystik i mitt öra är tonen av
snurran jag ser, ty den ger harmoni i sin bana,
och frekvenserna ändras allt mer.
Hela världen är full av små snurror, likt spiraler
de vrider sig fram. Hela kosmos är full av dess
vågor som jag skönjer i näckrosens damm.
Ge mig en enda frekvens, du ska se att den snart
börjar skena min vän, men snart nog så saktar den in
för att stanna och vända tillbaka igen.
Varje blomma bär rörelsens mönster, varje ros
har sitt ödes roll, ingenstans är det synliga
givet, ty den rosens natur är ett såll.
Ett nät där ett myller av strålar, likt små trådar
kan spira sig in, för att värma och kyla och
nära minsta rum under taggbuskens skinn.
Allt är ett spel av frekvenser som drives av
tidvågen fram, till ett mönster som rör sig
stabilt liksom törnrosens stam. När en humla
bedåras av kronbladens ljusa nyans bör du veta
att nektarns sötma bär grunden till rötter
som giriga streta och leta sig fram någonstans.
Allt är frekvenser som spirar, allt är av annat
slag än vi tänkt oss ett tag, men vi lär oss att
se vad det lider att den tid som vår klocka ger,
är en tidsrymd bland många tider, det finns flera,
ja många fler.
En blomma vars kronblad beundras bär förintelsens
spår där hon står, ändå blommar den blomman för
evigt med sin livsfrukt som omvärlden sår. Det finns
ej ett endaste liv som lever i eviga tider, men ändå
förbliver den till liksom tiden som tickar och går.
Liksom bina flyger till kupan och tömmer sin nektar
däri bär atomen på samma mönster, den tar åt sig
av energi. Den tar och den ger beständigt, den
formar och omformar sig, elektronerna surrar
frenetiskt uti vårsolens kakafoni.
Ur havet det stiger en himmel, ur havet sig reser
ett land. Ur havet det kryper ett vimmel av
livskraft som söker en strand. Men under finns
under av solljus, ett lågmält och sinnligt brus
som söker en form i ett tomrum likt en ödetomt
söker ett hus.
Ljuset bär livet på jorden. Allt är av ljus i sig,
som söker sig ständigt mot mörkret, mörkret som
lagras i mig. Det finns inget bort från ljuset,
ingen stig som gömmer sig, ty allt är en form utav
ljuset fast det kanske förvånar dig.
Det är därför profeter kan sia om en ljusare
bättre tid, ty för evig är kampen mot mörkret,
en inre strid i mig. Varje dag har sin egen
plåga, varje dag sin egen strid, men i tider
då ofred råda blommar kärlek som sprider sig.
Hela världen vibrerar beständigt och det spirar
mot okänt mål. Varje liv är en svängel som pendlar
med spänning i vågornas skål. Och alla de vågor som
verkar tillsammans i ljushavets famn, förenas
förevigt med ordning i kaos, i gudarnas namn.
***
JL-93
Sedan bytet gjordes har ett sekel svunnit, men krukan den står ännu bi! Jag kom osökt att tänka på en gammal dikt - tror det var Snoysky - som skrev den; den handlar om hur en kung av Saxen samlade porslin och bytte bort sitt garde mot en gammal kruka som Preussarn visste väl att bruka. Sen bytet gjordes har ett sekel svunnit, femhundra tappra hjärtan brista hunnit, o.s.v..
Ja varför kom jag på det här? Tänker...jag tror jag vet, ordbytet.
Min dikt som Sven läste högt för mig har ett vanligt slut. MoffaFridolin sitter i skogen och mediterar och hans barnbarn kommer och finner att han håller på att åstadkomma en eldsvåda genom sitt rökande.
Själv anlägger han moteld och försöker förklara för barnen varför det blir depressioner, ja till och med världsdepressioner, eftersom han tror att han vet; har läst en rapport av en indisk professor i ekonomi. Men ungarna har inte tid att lyssna, och så är han där, där han började tänka på att skriva ur sitt medvetande stycken som de skulle kunna läsa när de kommer till 40-årsdepressionen, då medvetandet kommer ikapp dem; ok, femtio då...
Han ropar efter dem och de svarar: vi ska bara...
fredag 18 november 2011
Adel, präster, borgare och bönder...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Olika äro livets roller...
Vi har nu tre olika mötesplatser i fablernas värld.
Tjurkalvarna hos vår vän Ulrik i Dalen, Trollpackan och tomtegubbarna i Mölnbo Folketshus och Annas möte med staden under senare delen av 1800-talet.
Vad beträffar kalvarna så kom det snart till ett avgörande; en dag kom en gammal lagårdskarl från Johannesberg och kastrerade Wilhelm, det vill säga han skar upp den lilla pungen och tog bort testiklarna så att han aldrig skulle kunna bli pappa, om man säger så. Så gjorde man, och gör ännu på tjurar, hästar och smågrisar. Då blir tjurkalvarna stutar, och när de blir inkörda blir de oxar. Hästar som kastrerats kallas valackar; vitsen med snöpningen är att de blir mycket lugnare att hantera.
Pojkar förr i tiden som sjöng i kyrkokör kunde också bli kastrerade för att de aldrig skulle komma i målbrottet; de kallades då kastrat, och fick behålla sin gälla röst, vilket ansågs värdefullt för kyrkan, men hur var det för de unga männen?
Det var så att den tjur som gick ilag med kvigorna hela sommaren, sannolikt hade betäckt Rosa innan rivalen dök upp från skogen dunkel, och på så sätt kom hon att föda tvåäggstvillingar. Men vem som var vem visste man ju inte, man trodde naturligtvis att de bar samma anlag fastän de faktiskt såg lite annorlunda ut.
Det skulle snart visa sig att Wilhelm med sin vita stjärna i pannan skulle bli ett präktigt dragdjur, både på åkern, i skogen och på vägen; hittade aldrig på något bus.
När det gällde Hildemar var det annorlessare, han kunde hitta på vad som helst; särskilt när han var ute på friarstråt. Det var nämligen så att han en tid var den enda betäckaren på östra sidan om sjön. Kogubbar kom från när och fjärran för att få sina djur betäckta och inte förrän nio månader senare började man undra. det visade sig nämligen att kalvarna fick något längre bakben än eljest, men ingen anade då hur det egentligen stod till. Däremot var kalvarnas mjölkanlag något utöver det vanliga, och därför ville man på Nådhammar köpa in sig på en sådan ko, varför lagårdskarlen kom i gårdens stadiga båt och hämtade en kvigkalv från Långsjödal; och det skulle man aldrig ångra. Kalven fick det urgamla namnet Audhumla, det som den fornnordiska sagan talar om; hennes anlag lever väl änn på en annan plats, kanske i Tammerfors i Finland dit en av de bästa mjölkkorna såldes för ca tio år sedan. Idag finns inge kor i hela Vårdinge.
I Folketshus kom man aldrig till beslut hur man ville ha det. Tiden rann iväg och Packan blev bara äldre och tröttare, medan häxan Gustava lyckades få in allt fler av sina trogna häxmakare i församlingen. De använde sina joystickar och gjorde sig breda till slut och allt blev en enda röra; kaos kan man säga, ja det blev riktigt illa för de gamla och de unga som inte hade någon bra förebild att rätta sig efter.
Till slut vägrade tomtemor att släppa sina ungdomar till mötena och bara gnidna gubbar träffades och snodde ihop lagparagrafer så att det passade dem. Endast i några ladugårdar där tomtarna höll till kom man samman och läste högt ur gamla dammiga luntor för att få en mening om hur det var förr då det var bättre...
I stan var det nästan likadant som på landet, bara det att det hela tiden kom båtar från främmande länder med laster som innehöll både det ena och det andra. somt var till nytta, annat kunde man lika gärna ha varit utan. Och det, hela tiden flyttade unga människor in till stan och fick arbete där, då bönderna inte längre behövde deras armar och ben. Ångmaskinerna stånkade och elektrisiteten drogs fram utefter väggarna och snart kunde man arbeta inne både natt och dag; och det blev man förvisso tvugna till, ty fabrikören krävde fullt mått av arbete för den usla penning som han ville betala.
Det blev ju bätte så småningom. Från Tyskland kom en "tokig" skräddare och uppviglade folket. Ja han kom via Danmark och i Liljanskogen höll han tal, och snart följde Branting efter, men han var inte så tokig, han var ju studerad gunås. Ja sedan vet ni hur det blev. Arbetarna tog nästan över och storgubbarna blev förtvivlade när Marx myntade: - Arbetare i alla länder förenen eder! Nu brände det till ordentligt, just precis som det gör idag i Nordafrika då ungt folk motar bort sina slavdrivare.
Det var till en sådan miljö Anna kom, och då hon var gammal och skröpplig hade man ännu inte lagstiftat om pension till gammalt folk, och därför måste hon bära sina hinkar tills hon stupade på sin post. På ålderdomshemmet här på östra sidan om kanalen fanns det många Annor, och vem av dem som var den anna som föddes på skullen på Johannesberg är inte lätt att veta...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Olika äro livets roller...
Vi har nu tre olika mötesplatser i fablernas värld.
Tjurkalvarna hos vår vän Ulrik i Dalen, Trollpackan och tomtegubbarna i Mölnbo Folketshus och Annas möte med staden under senare delen av 1800-talet.
Vad beträffar kalvarna så kom det snart till ett avgörande; en dag kom en gammal lagårdskarl från Johannesberg och kastrerade Wilhelm, det vill säga han skar upp den lilla pungen och tog bort testiklarna så att han aldrig skulle kunna bli pappa, om man säger så. Så gjorde man, och gör ännu på tjurar, hästar och smågrisar. Då blir tjurkalvarna stutar, och när de blir inkörda blir de oxar. Hästar som kastrerats kallas valackar; vitsen med snöpningen är att de blir mycket lugnare att hantera.
Pojkar förr i tiden som sjöng i kyrkokör kunde också bli kastrerade för att de aldrig skulle komma i målbrottet; de kallades då kastrat, och fick behålla sin gälla röst, vilket ansågs värdefullt för kyrkan, men hur var det för de unga männen?
Det var så att den tjur som gick ilag med kvigorna hela sommaren, sannolikt hade betäckt Rosa innan rivalen dök upp från skogen dunkel, och på så sätt kom hon att föda tvåäggstvillingar. Men vem som var vem visste man ju inte, man trodde naturligtvis att de bar samma anlag fastän de faktiskt såg lite annorlunda ut.
Det skulle snart visa sig att Wilhelm med sin vita stjärna i pannan skulle bli ett präktigt dragdjur, både på åkern, i skogen och på vägen; hittade aldrig på något bus.
När det gällde Hildemar var det annorlessare, han kunde hitta på vad som helst; särskilt när han var ute på friarstråt. Det var nämligen så att han en tid var den enda betäckaren på östra sidan om sjön. Kogubbar kom från när och fjärran för att få sina djur betäckta och inte förrän nio månader senare började man undra. det visade sig nämligen att kalvarna fick något längre bakben än eljest, men ingen anade då hur det egentligen stod till. Däremot var kalvarnas mjölkanlag något utöver det vanliga, och därför ville man på Nådhammar köpa in sig på en sådan ko, varför lagårdskarlen kom i gårdens stadiga båt och hämtade en kvigkalv från Långsjödal; och det skulle man aldrig ångra. Kalven fick det urgamla namnet Audhumla, det som den fornnordiska sagan talar om; hennes anlag lever väl änn på en annan plats, kanske i Tammerfors i Finland dit en av de bästa mjölkkorna såldes för ca tio år sedan. Idag finns inge kor i hela Vårdinge.
I Folketshus kom man aldrig till beslut hur man ville ha det. Tiden rann iväg och Packan blev bara äldre och tröttare, medan häxan Gustava lyckades få in allt fler av sina trogna häxmakare i församlingen. De använde sina joystickar och gjorde sig breda till slut och allt blev en enda röra; kaos kan man säga, ja det blev riktigt illa för de gamla och de unga som inte hade någon bra förebild att rätta sig efter.
Till slut vägrade tomtemor att släppa sina ungdomar till mötena och bara gnidna gubbar träffades och snodde ihop lagparagrafer så att det passade dem. Endast i några ladugårdar där tomtarna höll till kom man samman och läste högt ur gamla dammiga luntor för att få en mening om hur det var förr då det var bättre...
I stan var det nästan likadant som på landet, bara det att det hela tiden kom båtar från främmande länder med laster som innehöll både det ena och det andra. somt var till nytta, annat kunde man lika gärna ha varit utan. Och det, hela tiden flyttade unga människor in till stan och fick arbete där, då bönderna inte längre behövde deras armar och ben. Ångmaskinerna stånkade och elektrisiteten drogs fram utefter väggarna och snart kunde man arbeta inne både natt och dag; och det blev man förvisso tvugna till, ty fabrikören krävde fullt mått av arbete för den usla penning som han ville betala.
Det blev ju bätte så småningom. Från Tyskland kom en "tokig" skräddare och uppviglade folket. Ja han kom via Danmark och i Liljanskogen höll han tal, och snart följde Branting efter, men han var inte så tokig, han var ju studerad gunås. Ja sedan vet ni hur det blev. Arbetarna tog nästan över och storgubbarna blev förtvivlade när Marx myntade: - Arbetare i alla länder förenen eder! Nu brände det till ordentligt, just precis som det gör idag i Nordafrika då ungt folk motar bort sina slavdrivare.
Det var till en sådan miljö Anna kom, och då hon var gammal och skröpplig hade man ännu inte lagstiftat om pension till gammalt folk, och därför måste hon bära sina hinkar tills hon stupade på sin post. På ålderdomshemmet här på östra sidan om kanalen fanns det många Annor, och vem av dem som var den anna som föddes på skullen på Johannesberg är inte lätt att veta...
Endräckt, tvådräckt och tredräckt och så MoffaFridolin...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
FiaKanKälv som Fantomen...
Fia blev inte kvar i AkterKastellet efter att ha bjudit sina närmaste tjejkompisar dit. Hon blev hastigt och lustigt en mogen kvinna och fann en man.
Eftersom denne var i besittning av två olika identiteter: en från Gamla Svedala och en från Amerikas Västkust, närmare bestämt från Los angeles, så blev mannens mor en orsak till att hon hastigt och lustigt försvann ur landet.
Och här står vi nu utan hennes draghjälp, hon som med sin energi skulle leda oss vidare, trots att hon en gång lotsade oss in i MilkRiver, när vi skulle till sjön Sillen och ut genom hamnen i Trosa. Nu får vi klara oss själva.
Det klart vi har ett muntligt avtal; hon skall skicka bilder därifrån hon bor just nu i Los Osos, som ligger mellan Los angeles och San Fansisko.
På det viset har Fantomen försvunnit, men inte för alltid hoppas vi.
Kvar är Läderlappen, han som skall reducera allt som dräller in på vår redaktion och skall läggas ut på DigitaliaGalleri. Det lär bli KaptenPerssons roll en tid tills han blir färdig med sin utbildning och kan skapa dataprogram om Flodområde 63; han är på god väg.
En hel del resurch måste det bli om vad som sker på nätterna när folk i allmänhet sover. Vi vet genom HäxanGustava som lägger sin näsa i blöt både här och där att man, både tomtar och troll, brukar ta sig in i Folketshus och hålla möten.
När nu Fantomen rest over there, får Stålmannen rycka ut, det blir en bra början på en lång karriär för honom. Inte värt vi säger mer eftersom Gustava har egna spioner inom rörelsen.
Vad som intresserar oss mest nu är hur det går för Vatt-Anna att ta sig till stan.
Eftersom färjan över Lanaren för länge sedan är ett minne blott, och knappt det, får hon ta sig fram till järnvägen. Då går hon utefter stranden och passerar den gamla grunden efter färgkarlens lilla stuga precis vid gränsen mellan Tveta och Ytter-Järna socknar. Väl ute på spåret går hon mot tunneln på den höga banken som delar sjön i två delar. Den lilla delen i öster kallas Lanare stjärt. Under banken nära tunneln finns en hög trumma som förbinder Lanare stjärt med stora Lanaren där vattnet något norrut rinner genom Bränningeån ner till Bränninge gård och vidare förbi statarbostäderna.
Att det varit en färja över sjön har flera personer sagt. En av dem är fru Axelsson på Glibotorp, samt Helmer Eriksson som bodde på Västergärde som pojke och som också hade kläm på att det gått en hålväg förbi Västergärde, vilket även Edvard xxx på Gerstaberg har sagt.
Vi följer Anna genom tunneln och kommer fram till Marielund och tar av mot Bränninge där den gamla vägen går uppe på Dalkarlsberget och kommer ner där statarlängorna ligger. Sedan är det inte långt till Pershagen där hon vilar sig en stund.
Nu har hon tur, ty en bonde som ska till stan och handla, dommer med häst och vagn, och det klart att hon får åka med. Trivsamt är det att sitta bredvid bonn och hästen travar så fint. Ibland när de kommer till en uppförsbacke blir hästen orolig att han inte skall orka med att dra vägnen ända upp, och därför börjar han galoppera ett tag innan bonden lyckas ta ner honom.
I nerförsbacken skjuter vagnen på och det frestar på selen. därför har hästen ett särskilt bromstyg runt svansen som skall underlätta vid nerförslut. Det heter hindertyg.
Annas morfar var kördräng på Nådhammar men det har hon ingen aning om. Inte heller att han kom från Adelsö vid Hammora kvarn, där släkten af Klint ägde ett hemman. Släkten af Klint kom ursprungligen från Gottland. Det var många manspersoner i den släkten som var sjövärdiga. De var Amiraler och konteramiraler och hade seglat för svensk örlogsflagg. De var kartläggare till sjöss och lärare på sjökrigsskolan.
Det finns en tavla på slottet i Mariefred som visar sjöslaget i Viborgska viken, där Erik af Klint och hans son Gustav finns på amiralskeppet där Gustav III:s bror, Hertig Karl, som då är regent, finns med. Klintarna var duktiga att göra sjökort och ritade kort ända från Spanien.
Nåväl Annas morfar kom ursprungligen från Dalarna, närmare bestämt från Insjön som ligger några kilometer från Leksand. Hans far var gruvarbetare och förolyckades i en järngruva som fanns i ett berg där man bröt jern på ena sidan och koppar på den andra. Vi vet väl alla hur det förhåller sig med Ahlens och Claes Ohlssons som har sitt ursprung, ja det vet ni nog; annars tar vi det en annan gång...
Hur som helst börjar det regna sista biten in till stan, den långa biten utmed Saltskog Fjärd och när bonden ställer in hästen vid Armströms gård där alla bönder stallade in sina dragare, då var det bara ett kort stycke ner till Viksgatan där hennes fasters föräldrar bodde, och där var hon äntligen i hamn...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
www.MilkRiverUniversity.se
FiaKanKälv som Fantomen...
Fia blev inte kvar i AkterKastellet efter att ha bjudit sina närmaste tjejkompisar dit. Hon blev hastigt och lustigt en mogen kvinna och fann en man.
Eftersom denne var i besittning av två olika identiteter: en från Gamla Svedala och en från Amerikas Västkust, närmare bestämt från Los angeles, så blev mannens mor en orsak till att hon hastigt och lustigt försvann ur landet.
Och här står vi nu utan hennes draghjälp, hon som med sin energi skulle leda oss vidare, trots att hon en gång lotsade oss in i MilkRiver, när vi skulle till sjön Sillen och ut genom hamnen i Trosa. Nu får vi klara oss själva.
Det klart vi har ett muntligt avtal; hon skall skicka bilder därifrån hon bor just nu i Los Osos, som ligger mellan Los angeles och San Fansisko.
På det viset har Fantomen försvunnit, men inte för alltid hoppas vi.
Kvar är Läderlappen, han som skall reducera allt som dräller in på vår redaktion och skall läggas ut på DigitaliaGalleri. Det lär bli KaptenPerssons roll en tid tills han blir färdig med sin utbildning och kan skapa dataprogram om Flodområde 63; han är på god väg.
En hel del resurch måste det bli om vad som sker på nätterna när folk i allmänhet sover. Vi vet genom HäxanGustava som lägger sin näsa i blöt både här och där att man, både tomtar och troll, brukar ta sig in i Folketshus och hålla möten.
När nu Fantomen rest over there, får Stålmannen rycka ut, det blir en bra början på en lång karriär för honom. Inte värt vi säger mer eftersom Gustava har egna spioner inom rörelsen.
Vad som intresserar oss mest nu är hur det går för Vatt-Anna att ta sig till stan.
Eftersom färjan över Lanaren för länge sedan är ett minne blott, och knappt det, får hon ta sig fram till järnvägen. Då går hon utefter stranden och passerar den gamla grunden efter färgkarlens lilla stuga precis vid gränsen mellan Tveta och Ytter-Järna socknar. Väl ute på spåret går hon mot tunneln på den höga banken som delar sjön i två delar. Den lilla delen i öster kallas Lanare stjärt. Under banken nära tunneln finns en hög trumma som förbinder Lanare stjärt med stora Lanaren där vattnet något norrut rinner genom Bränningeån ner till Bränninge gård och vidare förbi statarbostäderna.
Att det varit en färja över sjön har flera personer sagt. En av dem är fru Axelsson på Glibotorp, samt Helmer Eriksson som bodde på Västergärde som pojke och som också hade kläm på att det gått en hålväg förbi Västergärde, vilket även Edvard xxx på Gerstaberg har sagt.
Vi följer Anna genom tunneln och kommer fram till Marielund och tar av mot Bränninge där den gamla vägen går uppe på Dalkarlsberget och kommer ner där statarlängorna ligger. Sedan är det inte långt till Pershagen där hon vilar sig en stund.
Nu har hon tur, ty en bonde som ska till stan och handla, dommer med häst och vagn, och det klart att hon får åka med. Trivsamt är det att sitta bredvid bonn och hästen travar så fint. Ibland när de kommer till en uppförsbacke blir hästen orolig att han inte skall orka med att dra vägnen ända upp, och därför börjar han galoppera ett tag innan bonden lyckas ta ner honom.
I nerförsbacken skjuter vagnen på och det frestar på selen. därför har hästen ett särskilt bromstyg runt svansen som skall underlätta vid nerförslut. Det heter hindertyg.
Annas morfar var kördräng på Nådhammar men det har hon ingen aning om. Inte heller att han kom från Adelsö vid Hammora kvarn, där släkten af Klint ägde ett hemman. Släkten af Klint kom ursprungligen från Gottland. Det var många manspersoner i den släkten som var sjövärdiga. De var Amiraler och konteramiraler och hade seglat för svensk örlogsflagg. De var kartläggare till sjöss och lärare på sjökrigsskolan.
Det finns en tavla på slottet i Mariefred som visar sjöslaget i Viborgska viken, där Erik af Klint och hans son Gustav finns på amiralskeppet där Gustav III:s bror, Hertig Karl, som då är regent, finns med. Klintarna var duktiga att göra sjökort och ritade kort ända från Spanien.
Nåväl Annas morfar kom ursprungligen från Dalarna, närmare bestämt från Insjön som ligger några kilometer från Leksand. Hans far var gruvarbetare och förolyckades i en järngruva som fanns i ett berg där man bröt jern på ena sidan och koppar på den andra. Vi vet väl alla hur det förhåller sig med Ahlens och Claes Ohlssons som har sitt ursprung, ja det vet ni nog; annars tar vi det en annan gång...
Hur som helst börjar det regna sista biten in till stan, den långa biten utmed Saltskog Fjärd och när bonden ställer in hästen vid Armströms gård där alla bönder stallade in sina dragare, då var det bara ett kort stycke ner till Viksgatan där hennes fasters föräldrar bodde, och där var hon äntligen i hamn...
Ulrik är djurhållare...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Jag importerar Hildemar och Wilhelm, sa Ulrik...
På östra stranden av Lagunen bodde den vittbereste Ulrik i Dalen. Platsen heter egentligen Ulriksdal, och är idag belamrad med en massa sommarstugor, eller som en av nybyggarna sa, fritidshus, för nu hade vi fått elektricitet framdragen för 4 000 kr per tomt, och kunde vistas där ute även på vintern. Detta med viss tvekan.
Nog var det så på mina föräldrars tid, ty de växte upp under liknande förhållanden, och var vana att idka friluftsliv. Det är nämligen så att vägen till området icke är av denna världen; backe upp och backe ner stämmer mycket bra här, och det är inte vilka backar som helst. Blir det isigt och halt kommer man vanligtvis inte upp i den sista backen. Det hände elverkarna en gång att de måste ta till vinschen för att komma tillbaka till civilisationen. Själv blev jag stående i halva backen; det vill säga jag kanade sakta sakta bakåt trots att jag hade både växel och handbroms i. Till slut blev bilen stilla och jag anade att jag hade en bakåtkurs som kunde sluta mot en gran. Mycket riktigt, det stod två stora granar i bilens riktning; vad göra?
Så halt var det faktiskt att "lilla jag" ensam kunde putta bilen i rätt riktning för nerfärd baklänges och så kunde jag ta lite mera fart den här gången och kom lyckligt upp på krönet.
En annan gång när jag låg över i stugan vaknade jag klockan fem och såg att snön vräkte ner över vårt område, varför jag som skulle vara hos tandläkaren klockan åtta måste klä på mig och åka hem medan tider var. Nog talat om området idag.
Ulriksdal tillhör Långsjödal, och Långsjödal tillhörde Hjortsberga, det stora säteriet som Hildemar köpte 1883 för att bilda Mejeribolaget AB i Vårdinge. Nu styrde han över Nådhammar, Hjortsberga och Fagernäs, samt Mölnbo kvarn.
Hjortberga blev senare ett av de stora gods som man avsöndrade småbruk ifrån. Skillnaden mellan att avstycka och avsöndra var att avsöndringen var en enkel avstyckning. Det behövdes bara en enkel karta och markeringen av tomtgränser skedde ofta bara med träpinnar; idag markerar man med rör i mark eller rördubbar i sten och berg.
Det tyder på att det var bråttom, alltför många unga krafter höll på att försvinna ur landet, och därför skapade man en särskild bank som de hugade spekulanterna kunde låna pengar i så att de kunde köpa och börja odla jorden efter eget huvud. Förr var det patron som bestämde allt, nu kunde en ung vildhjärna praktisera sina ideer, och ofta gick det åt fanders, emedan jordarealen var för liten för att jordbruket skulle bära sig. Dock finns i Vårdinge en hel del småbruk som har släktingar kvar som ägare av egnahemmen som avsöndrades 1917-18, och ett av dem är Långsjödal; så även Gruvstugan, som ligger före på vägen till Ulriksdal. Nu gör vi en återblick av Ulriksdal, där för övrigt Kåres farfar lär ha bott när han var ung, innan han köpte Gruvstugan. Kanske du hört talas om Hugo i Lövnäs; hans farfar kom från Gruvstugan när han köpte köpte Lövnäs som ligger i Hölö socken. Hugo har varit med i både Hölö och Vårdinge hembygdsföreningar och idag sjunger han med oss i PRO-C-Dur. Det var han som visade på torpen utefter stigen mellan Karlstorp och Hejstalund, han hade satt upp tavlor på vart ställe med namn på torpen och namn på den sista brukaren. Ett torp hette Orrlöt och där har jag varit en gång när det var hemvändardag och guidat en dam som påstod att hennes morfar cyklade därifrån en gång för länge sedan, och hon hade ett fotografi som hon lämnat till ordföranden i Hölöföreningen. Jag fick se ordöranden sitta med ett fotografi och sa helt frankt:
- Det är väl aldrig Orrlöt?
- Jo, sa han, hur kan du veta det?
- Bara en dum gissning, sa jag.
Då kom damen fram och undrade om jag kunde guida henne, och det gjorde jag.
Historien om Johannis i Orrlöt är alltså inte bara påhitt, ja och nej, grabben har jag naturligtvis uppfunnit för att presentera trakten kring Ulriksdal, liksom Vatt-Annas födelse och Ulrik själv. Nu fortsätter vi att fabulera:
På andra sidan Lagunen finns en kossa som heter Rosa (inget ovanligt namn för en ko), och där finns också hennes två kalvar, tvillingar som de är; kanske har de samma anlag, kanske inte; vi får se...
Ulrik gjorde upp med patron och så rodde han in i Oxsundsviken och tog kalvarna ombord och rodde hem. Kvar i hagen stod kon och råmade, och så försvinner hon, liksom fadern till kalvarna, in i dimman.
Kalvarna var mycket lika varandra förutom det att Hildemar saknade bläsen i pannan.
Däremot hade han vit strumpor på höger och vänster framfötter, och det hade inte Wilhelm.
När patron hörde talas om hur man döpt kalvarna blev han fundersam; varför fick kalven med stjärnan och bläsen samma namn som Wilhelm? Det var ju sen vackraste kalven i hella socknen. Två strumpor va inte heller fy skam, men ändå!
Vi får väl se om det har någon sexuell betydelse, som man brukar säga.
Båda kalvarna tydde sig till varandra när Ulriks hund kom och nosade, och så blev det så länge de levde; det var bara det att Hildemar så sällan var hemma, vilket Wilhelm var nästan jämt, förutom när det var marknad i Gnesta.
Fanns det ingen marknad i Vårdinge? Nej, inte vad vi vet, men ändå kom mina första texter att heta: Längs vägen till WåhlingeMarknad. Vad tänkte jag på? Vet inte bestämt, men något i min mage, min magkänsla sa att det ändå skulle visa sig att det fanns en marknad, och så kom budet från personaltidningen Mjölkdags´redaktör, Kerstin, som jag talat om. Hon var den första som gav mig en vink om en världsmarkand för mjölkprodukter, hon nämnde att Hildemar sålde mjölk till Hull i Enland, till konditorier som vispade till grädde. Ja det vill säga man exporterade grädde, men det höll inte i längden att forsla grädde över Nordsjön, ty den hann surna innan den kom fram; men vilken djärv tanke.
Dock importerade Hildemar en skicklig mejerist till sitt stall, och denne gifte sig så småningom med Hildemars dotter och fick hela kungadömet; han blev nämligen Mjölkcentralens förste verkställande direktör. Sedan införlivade man också Långbro gård till sin stora domän. Makarna Benzinger ligger begravda på Vårdinge kyrkogård i en liten byggnad särskilt för dem; ett mausoleum. Carl Mikael Bellmans föräldrar är också begravda där på kyrkogården med den vackra utsikten över sjön Sillen, liksom Olle Ströms föräldrar som dog i Spanska sjukan 1918.
Var var vi nu? Jo, vi utreder förhållandet om en marknad i Vårdinge. Man skulle med fog kunna säga att densamma finns ute på nästan alla världsdelar och levererar till Världens Barn.
Det där med magkänsla är inte så pjåkigt. Men så slog det mig att alla världens folk inte är mjölkdrickare. Somliga kan inte smälta komjölk, och där gick jag bet... eller? Alla kan dricka mjölk, men all mjölk är ju inte komjölk, många kulturer har getter istället för kor, och det går lika bra.
Vår familj hade getter ett antal år och min fru gjorde både vit ost och mesost. Vi drack av mjölken varje dag, hade ingen annan hemma, och våra sommarbarn tvingades dricka getmjölken och det är inget de är tacksamma för. Alla tycker inte om getmjölken, men om getterna fick samma foder som korna, fick mjölken nästan samma smak, nästan!
Nu var det så att Ulrik hade en ko förut. Den flottade han över till hagen i Oxviken, ty där gick en tjur bland kvigorna. Ett par getter hade han också, samt en gris som han köpte på försommaren från Nils i Långsjödal som hade sugga. När det började bli kallt i oktober slaktade han grisen som då brukade väga så där en 80 kilo. Han var bra på det och brukade hjälpa Långsjödalarn med slakten på hösten, och då hände det också att både Johannis och Anna var med...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Jag importerar Hildemar och Wilhelm, sa Ulrik...
På östra stranden av Lagunen bodde den vittbereste Ulrik i Dalen. Platsen heter egentligen Ulriksdal, och är idag belamrad med en massa sommarstugor, eller som en av nybyggarna sa, fritidshus, för nu hade vi fått elektricitet framdragen för 4 000 kr per tomt, och kunde vistas där ute även på vintern. Detta med viss tvekan.
Nog var det så på mina föräldrars tid, ty de växte upp under liknande förhållanden, och var vana att idka friluftsliv. Det är nämligen så att vägen till området icke är av denna världen; backe upp och backe ner stämmer mycket bra här, och det är inte vilka backar som helst. Blir det isigt och halt kommer man vanligtvis inte upp i den sista backen. Det hände elverkarna en gång att de måste ta till vinschen för att komma tillbaka till civilisationen. Själv blev jag stående i halva backen; det vill säga jag kanade sakta sakta bakåt trots att jag hade både växel och handbroms i. Till slut blev bilen stilla och jag anade att jag hade en bakåtkurs som kunde sluta mot en gran. Mycket riktigt, det stod två stora granar i bilens riktning; vad göra?
Så halt var det faktiskt att "lilla jag" ensam kunde putta bilen i rätt riktning för nerfärd baklänges och så kunde jag ta lite mera fart den här gången och kom lyckligt upp på krönet.
En annan gång när jag låg över i stugan vaknade jag klockan fem och såg att snön vräkte ner över vårt område, varför jag som skulle vara hos tandläkaren klockan åtta måste klä på mig och åka hem medan tider var. Nog talat om området idag.
Ulriksdal tillhör Långsjödal, och Långsjödal tillhörde Hjortsberga, det stora säteriet som Hildemar köpte 1883 för att bilda Mejeribolaget AB i Vårdinge. Nu styrde han över Nådhammar, Hjortsberga och Fagernäs, samt Mölnbo kvarn.
Hjortberga blev senare ett av de stora gods som man avsöndrade småbruk ifrån. Skillnaden mellan att avstycka och avsöndra var att avsöndringen var en enkel avstyckning. Det behövdes bara en enkel karta och markeringen av tomtgränser skedde ofta bara med träpinnar; idag markerar man med rör i mark eller rördubbar i sten och berg.
Det tyder på att det var bråttom, alltför många unga krafter höll på att försvinna ur landet, och därför skapade man en särskild bank som de hugade spekulanterna kunde låna pengar i så att de kunde köpa och börja odla jorden efter eget huvud. Förr var det patron som bestämde allt, nu kunde en ung vildhjärna praktisera sina ideer, och ofta gick det åt fanders, emedan jordarealen var för liten för att jordbruket skulle bära sig. Dock finns i Vårdinge en hel del småbruk som har släktingar kvar som ägare av egnahemmen som avsöndrades 1917-18, och ett av dem är Långsjödal; så även Gruvstugan, som ligger före på vägen till Ulriksdal. Nu gör vi en återblick av Ulriksdal, där för övrigt Kåres farfar lär ha bott när han var ung, innan han köpte Gruvstugan. Kanske du hört talas om Hugo i Lövnäs; hans farfar kom från Gruvstugan när han köpte köpte Lövnäs som ligger i Hölö socken. Hugo har varit med i både Hölö och Vårdinge hembygdsföreningar och idag sjunger han med oss i PRO-C-Dur. Det var han som visade på torpen utefter stigen mellan Karlstorp och Hejstalund, han hade satt upp tavlor på vart ställe med namn på torpen och namn på den sista brukaren. Ett torp hette Orrlöt och där har jag varit en gång när det var hemvändardag och guidat en dam som påstod att hennes morfar cyklade därifrån en gång för länge sedan, och hon hade ett fotografi som hon lämnat till ordföranden i Hölöföreningen. Jag fick se ordöranden sitta med ett fotografi och sa helt frankt:
- Det är väl aldrig Orrlöt?
- Jo, sa han, hur kan du veta det?
- Bara en dum gissning, sa jag.
Då kom damen fram och undrade om jag kunde guida henne, och det gjorde jag.
Historien om Johannis i Orrlöt är alltså inte bara påhitt, ja och nej, grabben har jag naturligtvis uppfunnit för att presentera trakten kring Ulriksdal, liksom Vatt-Annas födelse och Ulrik själv. Nu fortsätter vi att fabulera:
På andra sidan Lagunen finns en kossa som heter Rosa (inget ovanligt namn för en ko), och där finns också hennes två kalvar, tvillingar som de är; kanske har de samma anlag, kanske inte; vi får se...
Ulrik gjorde upp med patron och så rodde han in i Oxsundsviken och tog kalvarna ombord och rodde hem. Kvar i hagen stod kon och råmade, och så försvinner hon, liksom fadern till kalvarna, in i dimman.
Kalvarna var mycket lika varandra förutom det att Hildemar saknade bläsen i pannan.
Däremot hade han vit strumpor på höger och vänster framfötter, och det hade inte Wilhelm.
När patron hörde talas om hur man döpt kalvarna blev han fundersam; varför fick kalven med stjärnan och bläsen samma namn som Wilhelm? Det var ju sen vackraste kalven i hella socknen. Två strumpor va inte heller fy skam, men ändå!
Vi får väl se om det har någon sexuell betydelse, som man brukar säga.
Båda kalvarna tydde sig till varandra när Ulriks hund kom och nosade, och så blev det så länge de levde; det var bara det att Hildemar så sällan var hemma, vilket Wilhelm var nästan jämt, förutom när det var marknad i Gnesta.
Fanns det ingen marknad i Vårdinge? Nej, inte vad vi vet, men ändå kom mina första texter att heta: Längs vägen till WåhlingeMarknad. Vad tänkte jag på? Vet inte bestämt, men något i min mage, min magkänsla sa att det ändå skulle visa sig att det fanns en marknad, och så kom budet från personaltidningen Mjölkdags´redaktör, Kerstin, som jag talat om. Hon var den första som gav mig en vink om en världsmarkand för mjölkprodukter, hon nämnde att Hildemar sålde mjölk till Hull i Enland, till konditorier som vispade till grädde. Ja det vill säga man exporterade grädde, men det höll inte i längden att forsla grädde över Nordsjön, ty den hann surna innan den kom fram; men vilken djärv tanke.
Dock importerade Hildemar en skicklig mejerist till sitt stall, och denne gifte sig så småningom med Hildemars dotter och fick hela kungadömet; han blev nämligen Mjölkcentralens förste verkställande direktör. Sedan införlivade man också Långbro gård till sin stora domän. Makarna Benzinger ligger begravda på Vårdinge kyrkogård i en liten byggnad särskilt för dem; ett mausoleum. Carl Mikael Bellmans föräldrar är också begravda där på kyrkogården med den vackra utsikten över sjön Sillen, liksom Olle Ströms föräldrar som dog i Spanska sjukan 1918.
Var var vi nu? Jo, vi utreder förhållandet om en marknad i Vårdinge. Man skulle med fog kunna säga att densamma finns ute på nästan alla världsdelar och levererar till Världens Barn.
Det där med magkänsla är inte så pjåkigt. Men så slog det mig att alla världens folk inte är mjölkdrickare. Somliga kan inte smälta komjölk, och där gick jag bet... eller? Alla kan dricka mjölk, men all mjölk är ju inte komjölk, många kulturer har getter istället för kor, och det går lika bra.
Vår familj hade getter ett antal år och min fru gjorde både vit ost och mesost. Vi drack av mjölken varje dag, hade ingen annan hemma, och våra sommarbarn tvingades dricka getmjölken och det är inget de är tacksamma för. Alla tycker inte om getmjölken, men om getterna fick samma foder som korna, fick mjölken nästan samma smak, nästan!
Nu var det så att Ulrik hade en ko förut. Den flottade han över till hagen i Oxviken, ty där gick en tjur bland kvigorna. Ett par getter hade han också, samt en gris som han köpte på försommaren från Nils i Långsjödal som hade sugga. När det började bli kallt i oktober slaktade han grisen som då brukade väga så där en 80 kilo. Han var bra på det och brukade hjälpa Långsjödalarn med slakten på hösten, och då hände det också att både Johannis och Anna var med...
torsdag 17 november 2011
Vatt-Anna och Prosten Linder...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Nu börjar vi närma oss något fundamentalt när det gäller mitt skrivand och fabulerande; i Södertälje finns det två vägar, en i Lina och en i Geneta. Den första heter Vatt-Annas väg, och den andra Prosten Linders väg.
Vatt-Anna finns på Torekällberget och är känd för Södertäljeborna genom en teater som Berguvarna uppförde före 1996, ty jag vet att jag ringde till vår f.d.stadsarkeolog, Göran Gelotte, och amatörteaterns grundare, Majbritt Ahlin, och frågade om Vatt-Anna någonsin funnit i verkligheten. Samma svar: Hon är en uppdiktad person, en symbol för de kvinnor som måste bära vatten hem till rika hushåll för att försörja sig.
Jag går en gång i månaden och hälsa r på den gamla fula gumman som står där intill de fina borgarhemmet man inrett i själva museibyggnaden.
För övrigt kan jag avslöja att jag och min förra fru, mormor till rumpnissarna som nu är så stora att de börjar bilda famil, finns utställda i Britt-Maries rum, i en monter med en tröja som delvis skymmer min fina abiturienthatt med texten: Arthur fan club. Arthur var vår rektor, som vi också hade i historia. Han lät oss ofta stå långa stunder och vänta på att få komma in i klassrummet, bara för att han hade annat för sig... Det var inte rättvist. Dessutom mobbade han en av flickorna från Gnesta, en extremt blyg tjej som jag var klasskamrat med genom hela gymnasiet. Detta återspeglas på våra hattar, som inte var till hans fördel.
När vi gick hem från skolan en dag, med hattarna på, stod där en fotograf från LT och kväppte oss; vad skulle vi göra? Och nu finns vi bakom glas i Britt-Maries rum, och inte vet jag vem hon är... men jag gissar!
Det var alltså här jag började skriva prosa, dikter började jag skriva redan i nian då jag fick stora C på en uppsats där jag använda poesi som skrivform. Det var egentligen ett religionsämne (samvetet)och jag diktade om alkohol. Inte kunde jag veta att min språklärare hade problem med spriten, men han kanske trodde att jag visste något om honom. Han skrev:
- Om författaren menar att uppsatsen skall tas på allvar, kan betyget inte bli annat än C.
Nästa uppsats som hom hette: För sent, fick jag a+ på. Han hade väl fått ruelse.
För övrigt framträdde han vid ett tillfälle som föreläsare på en kurs i kommunen som handlade om spritproblem. Han talade då om Anonyma Alkoholister. Några månader senare uppsökte jag honom och presenterade ett dokument jag skrivit, och då påminde jag honom om den där uppsatsen, men han kom naturligtvis inte ihåg den.
Däremot tyckte han att jag skulle skriva korta stycken, inte i romanform.
Den här personen spelade teater i många år, jag såg honom spela på Torekällberget i en pjäs av Moljèr som heter: Den inbillade sjuka; en pjäs som för övrigt börjar på ett sätt som jag för alltid kommer att komma ihåg. Ut på loftet kommer en fru med en potta och tömmer den från hög höjd ner på gården. Efter en stund kommer hon ut igen och gör samma sak. Denna scen upprepas ett antal gånger, och jag tolkar den så att den beskriver dagarna gång. Jag tänker ofta på det. Den ena dagen är den andra lik; särskilt på mornar och kvällar.
Jag har en annan teatervän som jag besöker med jämna mellanrum; nämligen en gång i månaden, och det har vi hållit på med i 12 år. Jag kommer till honom prick klockan 14 och han har kaffet färdigt tio minuter därefter, sedan samtalar vi om allt mellan himmel och jord i tre timmar utan avbrott. Det är dejligt, tänk vad mycket jag fått lära mig av min guru, som är 84 år i år och still going strong genom regelbunden motion och ständigt uppdaterad.
Nog talat om forna skepnader i mitt liv, nu gäller det Vatt-Annas väg.
Det var ju så att hon och den unge kandidaten, han som till sist skulle bli prost i Södertälje ( i min story alltså, hans ungdomsår vet jag egentligen ingenting om, bara det att den här texten pasar så bra in på Annas annas väg mot staden), hade några slitiga dagar på loftet ovanför ladugården på bondgården ifråga, d.v.s. på skullen där höet förvarades inför den stundande vintern. Från skullen släppte man ner höet genom en lucka som befann sig mitt över foderbordet, och på så sätt var det lätt att fördela höet till alla kossorna, och tjuren, som stod längst fram i den bakre raden.
Det var en av dessa ljumma kvällar som Anna gick ner till sjön för att tvätta upp några paltor som blivit smutsiga som hon utan att ana det stötte på en välsignad varelse, en ung pojke, nästan man, som naken stod på en berghäll i sjön.
Hon hade tagit av sig alla kläder, förutom på huvudet, för att undvika hår i ögonen, och för vart plagg hon var klar med hängde hon det på en buske vid sidan om sig; och när sista plagget tyngde busken böjde den sig ner, varvid Näcken själv stod där i hela sin uppenbarelse, och Anna såg att han såg; och utan att tänka sig för gled hon ner i vattnet och knuffade ner Apollon, och omfamnade honom under vattnet. En omtumlande händelse som slutade under Stora granen...
Ungdomlig yra har de flesta varit med om, men det klart, det får konsikvenser!
Anna-Var kanske redan gravid, vem vet, och i hennes ställning var det omöjligt att presentera någon far till det barn som kom efter nio månader. Det är ju så att en människa går lika längae som en ko, som sagt var. Nu ska vi återgå till kossan Rosa som fick tvillingar i hagen på andra sidan sjön, där Vatt-Anna växte upp; Oxsundsviken, numera kallad Oxviken, som gett Vatt-Anna namnet, Anna i Oxviken.
Att Rosa fick två kalvar på en gång var var inte konstigare än att en kvinna får Två ungar på samma gång. Jag kallar dem Hildemar och Wilhelm efter bröderna Lidholm. där Hildemar blev den som blev kvar i Vårdinge, medan brodern for runt i landet. dock räknar man båda som grundare av Mjölkcentralen och sedemera Arla.
Vi ska nu få följa dessa sagolika tjurkalvar på sin väg mot smörgåsbordet...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Nu börjar vi närma oss något fundamentalt när det gäller mitt skrivand och fabulerande; i Södertälje finns det två vägar, en i Lina och en i Geneta. Den första heter Vatt-Annas väg, och den andra Prosten Linders väg.
Vatt-Anna finns på Torekällberget och är känd för Södertäljeborna genom en teater som Berguvarna uppförde före 1996, ty jag vet att jag ringde till vår f.d.stadsarkeolog, Göran Gelotte, och amatörteaterns grundare, Majbritt Ahlin, och frågade om Vatt-Anna någonsin funnit i verkligheten. Samma svar: Hon är en uppdiktad person, en symbol för de kvinnor som måste bära vatten hem till rika hushåll för att försörja sig.
Jag går en gång i månaden och hälsa r på den gamla fula gumman som står där intill de fina borgarhemmet man inrett i själva museibyggnaden.
För övrigt kan jag avslöja att jag och min förra fru, mormor till rumpnissarna som nu är så stora att de börjar bilda famil, finns utställda i Britt-Maries rum, i en monter med en tröja som delvis skymmer min fina abiturienthatt med texten: Arthur fan club. Arthur var vår rektor, som vi också hade i historia. Han lät oss ofta stå långa stunder och vänta på att få komma in i klassrummet, bara för att han hade annat för sig... Det var inte rättvist. Dessutom mobbade han en av flickorna från Gnesta, en extremt blyg tjej som jag var klasskamrat med genom hela gymnasiet. Detta återspeglas på våra hattar, som inte var till hans fördel.
När vi gick hem från skolan en dag, med hattarna på, stod där en fotograf från LT och kväppte oss; vad skulle vi göra? Och nu finns vi bakom glas i Britt-Maries rum, och inte vet jag vem hon är... men jag gissar!
Det var alltså här jag började skriva prosa, dikter började jag skriva redan i nian då jag fick stora C på en uppsats där jag använda poesi som skrivform. Det var egentligen ett religionsämne (samvetet)och jag diktade om alkohol. Inte kunde jag veta att min språklärare hade problem med spriten, men han kanske trodde att jag visste något om honom. Han skrev:
- Om författaren menar att uppsatsen skall tas på allvar, kan betyget inte bli annat än C.
Nästa uppsats som hom hette: För sent, fick jag a+ på. Han hade väl fått ruelse.
För övrigt framträdde han vid ett tillfälle som föreläsare på en kurs i kommunen som handlade om spritproblem. Han talade då om Anonyma Alkoholister. Några månader senare uppsökte jag honom och presenterade ett dokument jag skrivit, och då påminde jag honom om den där uppsatsen, men han kom naturligtvis inte ihåg den.
Däremot tyckte han att jag skulle skriva korta stycken, inte i romanform.
Den här personen spelade teater i många år, jag såg honom spela på Torekällberget i en pjäs av Moljèr som heter: Den inbillade sjuka; en pjäs som för övrigt börjar på ett sätt som jag för alltid kommer att komma ihåg. Ut på loftet kommer en fru med en potta och tömmer den från hög höjd ner på gården. Efter en stund kommer hon ut igen och gör samma sak. Denna scen upprepas ett antal gånger, och jag tolkar den så att den beskriver dagarna gång. Jag tänker ofta på det. Den ena dagen är den andra lik; särskilt på mornar och kvällar.
Jag har en annan teatervän som jag besöker med jämna mellanrum; nämligen en gång i månaden, och det har vi hållit på med i 12 år. Jag kommer till honom prick klockan 14 och han har kaffet färdigt tio minuter därefter, sedan samtalar vi om allt mellan himmel och jord i tre timmar utan avbrott. Det är dejligt, tänk vad mycket jag fått lära mig av min guru, som är 84 år i år och still going strong genom regelbunden motion och ständigt uppdaterad.
Nog talat om forna skepnader i mitt liv, nu gäller det Vatt-Annas väg.
Det var ju så att hon och den unge kandidaten, han som till sist skulle bli prost i Södertälje ( i min story alltså, hans ungdomsår vet jag egentligen ingenting om, bara det att den här texten pasar så bra in på Annas annas väg mot staden), hade några slitiga dagar på loftet ovanför ladugården på bondgården ifråga, d.v.s. på skullen där höet förvarades inför den stundande vintern. Från skullen släppte man ner höet genom en lucka som befann sig mitt över foderbordet, och på så sätt var det lätt att fördela höet till alla kossorna, och tjuren, som stod längst fram i den bakre raden.
Det var en av dessa ljumma kvällar som Anna gick ner till sjön för att tvätta upp några paltor som blivit smutsiga som hon utan att ana det stötte på en välsignad varelse, en ung pojke, nästan man, som naken stod på en berghäll i sjön.
Hon hade tagit av sig alla kläder, förutom på huvudet, för att undvika hår i ögonen, och för vart plagg hon var klar med hängde hon det på en buske vid sidan om sig; och när sista plagget tyngde busken böjde den sig ner, varvid Näcken själv stod där i hela sin uppenbarelse, och Anna såg att han såg; och utan att tänka sig för gled hon ner i vattnet och knuffade ner Apollon, och omfamnade honom under vattnet. En omtumlande händelse som slutade under Stora granen...
Ungdomlig yra har de flesta varit med om, men det klart, det får konsikvenser!
Anna-Var kanske redan gravid, vem vet, och i hennes ställning var det omöjligt att presentera någon far till det barn som kom efter nio månader. Det är ju så att en människa går lika längae som en ko, som sagt var. Nu ska vi återgå till kossan Rosa som fick tvillingar i hagen på andra sidan sjön, där Vatt-Anna växte upp; Oxsundsviken, numera kallad Oxviken, som gett Vatt-Anna namnet, Anna i Oxviken.
Att Rosa fick två kalvar på en gång var var inte konstigare än att en kvinna får Två ungar på samma gång. Jag kallar dem Hildemar och Wilhelm efter bröderna Lidholm. där Hildemar blev den som blev kvar i Vårdinge, medan brodern for runt i landet. dock räknar man båda som grundare av Mjölkcentralen och sedemera Arla.
Vi ska nu få följa dessa sagolika tjurkalvar på sin väg mot smörgåsbordet...
onsdag 16 november 2011
Tvåsamhet, som allt i LandetDigitalia...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Kan allt bestå av ettor och nollor...
Visst är det märkligt att ord och bild tecknas på samma sätt som ljud!
Fick 3 låtar av en vän som var ungefär 15 år då jag som hastigast såg honom på fritidsgården i Södertälje. Före det minns jag inte, men jag har ett forografi som min mamma tog av oss som bodde i samma port på Gulagårn. Vi ungar satt på en mjölkpall vid Dalkarsberget mellan Bränninge och Järna, medan mammorna stod upp. Tant Ljung var med, hon var en gammal käring som bodde intill vår lägenhet; vi var rädda för henne.
Sedan var där Leffes morsa med en kusin till honom, och en mamma med en sittvagn, och i den satt den här pojken som jag pratar om. Sedan har jag inte sett honom förrän jag fick tre fotografier med honom på, och en känd musiker; Ray Charles. Min vän skrev att han fick 2 timmar tillsammans med honom i Stockholm.
Så var det de där musikstyckena. Det var min vän som sjöng och spelade piano, för det var just det han var bra på. Han kunde skriva också; om musik, skrev i flera tidningar. En av låtarna han skickade som ettor och nollor genom tråden och in i min dator och ut i högtalarna, heter Munkbormadammernas jazzkapell. Den är bra, och han kom med något nytt in i mitt liv; musik på nätet!
Nu måste jag lära mig hur man gör då man skapar en ljudfil, ty jag sjunger i en kör i Järna; det är PRO-C-Dur, i morgon sjunger vi på Ljungbacken; ålderdomshemmet.
Vi gör så med jämna mellanrum; ibland sjunger vi i någon kyrka, och så sjunger vi i Församlingshemmet. Det är inga sakrala saker vi sjunger, men näst intill, eftersom de för oss gamlingar är högst känslomässiga: det kan vara om den gamla stugan som ligger nära sjön, och ibland invid fjället; mest handlar det om kärlek. En låt har en särskild klang; det är den som Jockmockjocke sjöng några år för länge sedan; Kullekulla kocko som en gök, jag bjuder dig två rum och kök/ kom älskling och gör ett försök/ i mina två rum och kök...
Nog är det förunderligt att alla dessa ljud ska komma fram ur nina högtalare då jag förvandlat analoga ljud till digitala. Men känslor och lukt och smak måste man transformera själv, och det är väl för väl att det blir lite kvar för oss människor att känna av.
Det är med ettor och nollor som mycket annat, t.ex andningen, det måste till ett djupt andetag parat med en lika lång utandning. Som en gammaldags gårdspump, en sån där med ett långt skaft som man för upp och ner.
Ettor och nollor är förståss inte ettor och nollor , det är bara som vi säger; när det gäller datorer handlar det om kontakt och inte kontakt, en ström av elektroner, och ett stopp, och nu är vi framme vid TrollPackan som blev stum av förvåning när hon såg solstrålarna komma emot henne; hon fick en s.k. ahaupplevelse.
Det är en särskild atmosfär där uppe vid Svartputten, många hemligheter finns förborgade där, och det var därför Moffa och hans compani startade ett projekt där då de lade ner en antennsladd i vattnet och lät den sjunka till olika nivåer.
Sladden stod i förbindelse med en transistorradio som Moffa tagit med sig, och så selade man in våglängder och frekvenser på ett ljudband av samma slag som jag har då jag spelar in då kören sånger till musik av gamla spelmän från Bror-Lennarts Järnarevyer; Axel, John och Leif.
Hitintills har väl projektet inte gett så förskräckligt mycket, men en del händelser kring Vatt-Anna hade vi aldrig fått reda på om man inte fiskat i Svartputten och registrerat Ettor och nollor.
Du kanske minns att Mästerdedektiven fått i uppdrag att söka efter bevis att Packans uppenbarelse var riktig, och här ska du få höra vad som hände en kväll när Anna i Oxviken kom ut och skulle gå till avträdet.
Hon såg Hildemars kvigor som gick och betade på ängen. Hon såg att Rosa gick lite avsides intill skogskanten och att en stor älgtjur, säkert en tolvtaggare, elegant hoppade över gärdesgården och travade fram till henne. Hon ryggade inte tillbaka, och då han reste sig på bakbenen och red henne, stod hon lugnt kvar tills akten var färdig. Då drog han sig försiktigt tillbaka och vände helt om och försvann in bland tallar och granar. Det hela tog bara några minuter, så var det över, och när Anna kom ut ur dass igen var det som parningen aldrig hade hänt.
Det märkliga är att när Rosa sedan kalvade efter 9 månader, ja kor går lika länge som en männsika, då var hon inte längre en kviga, utan en kossa som de andra mjölkkorna. Första mjölken kan vara lite blodbemängd, men snart är den aldeles gul; den kallas då råmjölk. Av råmjölk kan man göra kalvdans, den är god. Råmjölken är särskilt näringsrik, och Rosa hade extra mycket i sina stinna djuver, och det berodde säkert på att hon fick tvillingar.
Återigen möter vi tvåsamheten, men denna gång var det två likadana, till synes; men tids nog ska det visa sig att där tar vi fel.
Vi nästa möte där tomtar och troll möts och Trollpackan svingar klubban, kan Mästerdedektiven TrollKalle rapportera följand:
- Det finns vissa svaga indisier på att det existerar ett visst förhållande i naturen, men säkert är det inte, såvitt jag kan bedöma. Vilket skitsnack; bara tomma ord!
- Bra, Kalle, det är precis som jag inbillar mig. Någon mystik finns förborgad i dessa strålar som jag såg, undrar om inte en var röd och den andra blå...
Ja, ja, snacka går ju, men snacka så det går...vi går vidare!
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
Kan allt bestå av ettor och nollor...
Visst är det märkligt att ord och bild tecknas på samma sätt som ljud!
Fick 3 låtar av en vän som var ungefär 15 år då jag som hastigast såg honom på fritidsgården i Södertälje. Före det minns jag inte, men jag har ett forografi som min mamma tog av oss som bodde i samma port på Gulagårn. Vi ungar satt på en mjölkpall vid Dalkarsberget mellan Bränninge och Järna, medan mammorna stod upp. Tant Ljung var med, hon var en gammal käring som bodde intill vår lägenhet; vi var rädda för henne.
Sedan var där Leffes morsa med en kusin till honom, och en mamma med en sittvagn, och i den satt den här pojken som jag pratar om. Sedan har jag inte sett honom förrän jag fick tre fotografier med honom på, och en känd musiker; Ray Charles. Min vän skrev att han fick 2 timmar tillsammans med honom i Stockholm.
Så var det de där musikstyckena. Det var min vän som sjöng och spelade piano, för det var just det han var bra på. Han kunde skriva också; om musik, skrev i flera tidningar. En av låtarna han skickade som ettor och nollor genom tråden och in i min dator och ut i högtalarna, heter Munkbormadammernas jazzkapell. Den är bra, och han kom med något nytt in i mitt liv; musik på nätet!
Nu måste jag lära mig hur man gör då man skapar en ljudfil, ty jag sjunger i en kör i Järna; det är PRO-C-Dur, i morgon sjunger vi på Ljungbacken; ålderdomshemmet.
Vi gör så med jämna mellanrum; ibland sjunger vi i någon kyrka, och så sjunger vi i Församlingshemmet. Det är inga sakrala saker vi sjunger, men näst intill, eftersom de för oss gamlingar är högst känslomässiga: det kan vara om den gamla stugan som ligger nära sjön, och ibland invid fjället; mest handlar det om kärlek. En låt har en särskild klang; det är den som Jockmockjocke sjöng några år för länge sedan; Kullekulla kocko som en gök, jag bjuder dig två rum och kök/ kom älskling och gör ett försök/ i mina två rum och kök...
Nog är det förunderligt att alla dessa ljud ska komma fram ur nina högtalare då jag förvandlat analoga ljud till digitala. Men känslor och lukt och smak måste man transformera själv, och det är väl för väl att det blir lite kvar för oss människor att känna av.
Det är med ettor och nollor som mycket annat, t.ex andningen, det måste till ett djupt andetag parat med en lika lång utandning. Som en gammaldags gårdspump, en sån där med ett långt skaft som man för upp och ner.
Ettor och nollor är förståss inte ettor och nollor , det är bara som vi säger; när det gäller datorer handlar det om kontakt och inte kontakt, en ström av elektroner, och ett stopp, och nu är vi framme vid TrollPackan som blev stum av förvåning när hon såg solstrålarna komma emot henne; hon fick en s.k. ahaupplevelse.
Det är en särskild atmosfär där uppe vid Svartputten, många hemligheter finns förborgade där, och det var därför Moffa och hans compani startade ett projekt där då de lade ner en antennsladd i vattnet och lät den sjunka till olika nivåer.
Sladden stod i förbindelse med en transistorradio som Moffa tagit med sig, och så selade man in våglängder och frekvenser på ett ljudband av samma slag som jag har då jag spelar in då kören sånger till musik av gamla spelmän från Bror-Lennarts Järnarevyer; Axel, John och Leif.
Hitintills har väl projektet inte gett så förskräckligt mycket, men en del händelser kring Vatt-Anna hade vi aldrig fått reda på om man inte fiskat i Svartputten och registrerat Ettor och nollor.
Du kanske minns att Mästerdedektiven fått i uppdrag att söka efter bevis att Packans uppenbarelse var riktig, och här ska du få höra vad som hände en kväll när Anna i Oxviken kom ut och skulle gå till avträdet.
Hon såg Hildemars kvigor som gick och betade på ängen. Hon såg att Rosa gick lite avsides intill skogskanten och att en stor älgtjur, säkert en tolvtaggare, elegant hoppade över gärdesgården och travade fram till henne. Hon ryggade inte tillbaka, och då han reste sig på bakbenen och red henne, stod hon lugnt kvar tills akten var färdig. Då drog han sig försiktigt tillbaka och vände helt om och försvann in bland tallar och granar. Det hela tog bara några minuter, så var det över, och när Anna kom ut ur dass igen var det som parningen aldrig hade hänt.
Det märkliga är att när Rosa sedan kalvade efter 9 månader, ja kor går lika länge som en männsika, då var hon inte längre en kviga, utan en kossa som de andra mjölkkorna. Första mjölken kan vara lite blodbemängd, men snart är den aldeles gul; den kallas då råmjölk. Av råmjölk kan man göra kalvdans, den är god. Råmjölken är särskilt näringsrik, och Rosa hade extra mycket i sina stinna djuver, och det berodde säkert på att hon fick tvillingar.
Återigen möter vi tvåsamheten, men denna gång var det två likadana, till synes; men tids nog ska det visa sig att där tar vi fel.
Vi nästa möte där tomtar och troll möts och Trollpackan svingar klubban, kan Mästerdedektiven TrollKalle rapportera följand:
- Det finns vissa svaga indisier på att det existerar ett visst förhållande i naturen, men säkert är det inte, såvitt jag kan bedöma. Vilket skitsnack; bara tomma ord!
- Bra, Kalle, det är precis som jag inbillar mig. Någon mystik finns förborgad i dessa strålar som jag såg, undrar om inte en var röd och den andra blå...
Ja, ja, snacka går ju, men snacka så det går...vi går vidare!
måndag 14 november 2011
Lagunen...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil 46 0707 534 539
Lagunen genom mitt medvetande...
Där jag sitter i AkterKastellet ser sjön ut som en lagun med inlopp åt söder.
Nu är det inte så som det ser ut, men när jag blundar är det likt förbannat på det viset; konstigt. Kan det bero på min fabulösa fantasi? Undrar bara.
Hur som helst var det året 1858 som bröderna kom med sin mor till Nådhammar, som äger marken på andra sidan, hela viken så att säga; Oxsundsviken. Där viken tar slut åt norr finns ett gigantiskt gränsröse väl upplagt någon gång i forntiden. På andra sidan ligger Hjortsbergas marker.
Bröderna hette Hildemar och Wilhelm, och båda var synskadade, troligtvis vid en olycka i ungdomen. Ett hade de gemensamt: mejerinäringen; det är nämligen bröderna Lidholm som står som grundare av mjölkcentralen, som blev Arla, och nu när man gått ihop med MD-Foods heter man ArlaFoods och har sitt huvudkontor i Danmark i ställe för på Thorsgatan dit jag gick och träffade Kerstin Lundgren en dag för några år sedan.
ÖkneboHäradsteater är för alltid förknippad med Bröderna Lidholm och deras Mejerigårdar i Vårdinge genom en fantasifigur som jag hämtat från södertälje stad: Vatt-Anna; en gammal kvinna som livnärde sig på att bära vatten hem till förmöget folk som hade råd att betala. Jag låter Anna födas i torpet som heter Johannesberg vilket ligger utanför sundet i lagunen.
Livet har sin egen logik, därför blir hon borttappad och upphittad och lagd vid en annan kvinnas barm, än den som hennes biologiska mor kunnat erbjuda henne.
Snart nog kan hon ta båten som tillhör Oxsundsvikens torpställe, dit hon blivit förd, och ro över lagunen till Ulrik i Dalen, en gammal man som farit vida över haven och seglat genom Bosboren och blivit muhammedan.
Hos Ulrik får hon lära sig läsa och skriva, emedan det var längt till någon skola, därför blir hon så att säga klasskamrat med Johannis i Orrlöt som bor i ett torp på Höleboskogen.
Det hände något märkligt med ungdomarna när de gick från Nils i Långsjödal; när de kom till Svartsjömossen bet Anna Johannis i örat och sen stack hon iväg på de svajande tuvorna med Johannis efter.
Den gången hade han fått ta hela henne, men se han var inte så djärv som han verkade; dock lovade han att gifta sig med henne och förlovning skulle ske till midsommarafton på Sällskapsholmen. Men han kom aldrig, varvid Anna rodde hemmåt med raska tag.
Det var då Patron bad om en stund på andra sidan; och fick det också, därvid var Anna
fast vid hem och barn för många långa år.
Som så många andra gick hon mot staden, och staden var Södertälje där Gustav de Lavals fabriker växte och gapade efter arbetsfolk. Där hamnade hon så småningom och födde två barn med två olika fäder; men inga vanliga betäckare måste man medge...
Hon kom således till Södertälje och sedemera blev hon uppställd där på friluftsmuseet innanför handlesman Ekengrens kontor; det sägs att allas vår sagoberättare, Majbritt Ahlin, hon som skapade amatörteatern, uppfört ett skådespel om henne i Berguvarnas regi. Nu var hon då äntligen på plats.
Man kunde tänka sig att hon reste till staden med ett av de första tågen, men se det gjorde hon inte; hon åkte bara till Järna, och där fick hon åka häst och vagn med en bonde som hade sin gård på andra sidan Lanaren, den sjö som står i förbindelse med Måsnaren, och där vattnet rinner ut i Bränningeån. Området omkring sjösystemet kallas Flodområde 62/63 på länstyrelsens kartor.
Där arbetar hon för mat och husrum och blir bekant med en ung kandidat som kommer att dyka upp i Södertälje som prost i Tveta och Södertälje församlingar. Det sker någon gång 1878, och det är då huset där Kaffe Tratten är slår ut i lågor som antänder S:ta Ragnhilds kyrka.
Denna berättelse började i Lagunen i Milk River, en sjö som börjar vid järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad, och slutar vid Nysundsbron, där Lillsjön tar vid. Vattnet strömmar sedan ner till den gamla Kvarnen från 1200-talet, som är ett kärt tillhåll för tomtar och troll från fornstora dagar.
Nu vr det så att en av trollungarna, ja en ganska vuxen sådan, kanske lite lillgammal, blev varse att anna skulle ge sig iväg med tåget som kom från Hallsberg, som var en knutpunkt för tågen som kom från Stockholm, Göteborg och Örebro. Han såg henne gå ombord med ett litet knyte som förmodligen innehöll allt hon ägde.
Undrar vart hon skall ta vägen, sa TrollKalle, han som var som en mästerdedektiv på WåhlingeMarknad. Undrar, och undrar, gör jag jämt, tänkte han, och märkte knappt att han snart satt under det träsäte som anna satt på. Undrar vad hon har i knytet, tänkte han, och började försiktigt knyta upp detsamma. Så stack han ner handen och rotade runt lite grann och fick upp något platt och och blankt som tittade på honom.
Jösses han blev så rädd att han för allt guld i Småland inte skulle vilja se ett sånt ansikte igen.
Tåget stånkade iväg, och nog märktes det att det var eld i pannan, ty röken bolmade så dant att det rykte in i den gistna kupen där bara Anna satt, och TrollKalle låg långt in till väggen.
När de kommit halvvägs måste de stanna, ty där gick en koskock över rälsen, och när sista koskrället kommit av banan, blev det till att elda igen. Så var man framme i Järna, och Anna klev av och TrollKalle efter. Tur för honom att han hade sin joystick så att han kunde göra sig liten som en liten tomtegubbe från Småland.
Hästen hette Kajsa, och det skall jag säga att det var allt tur att det inte var Maja, för då skulle de allt ha fått se på åka av. Då hade det inte varit lätt för TrollKalle att hänga kvar i baklemmen på kärran. Nu gick det sakta och makligt ända till Västergärde, just då man passerat den gamla hålvägen som greven berättat om.
En gammal hålväg bildades av att man ridit där i hundratals år, det var på den tiden man helst färdades på sjöarna ty det fanns inga vägar. Och fanns det vägar var de så leriga och gjyttjiga på våren så att man knappt kunde ta sig fram. Vägen hem återstod nu på Vallgatan, och så var man hemma. Anna skulle bo med Kandidaten i drängkammaren, och du kan tro att han var frestad till både det ena och det andra, så prästämne han var. Och TrollKalle, mästerdedektiven, noterade allt i sin dagbok som han fått av Packan, trollpackan Svea menar jag så klart...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil 46 0707 534 539
Lagunen genom mitt medvetande...
Där jag sitter i AkterKastellet ser sjön ut som en lagun med inlopp åt söder.
Nu är det inte så som det ser ut, men när jag blundar är det likt förbannat på det viset; konstigt. Kan det bero på min fabulösa fantasi? Undrar bara.
Hur som helst var det året 1858 som bröderna kom med sin mor till Nådhammar, som äger marken på andra sidan, hela viken så att säga; Oxsundsviken. Där viken tar slut åt norr finns ett gigantiskt gränsröse väl upplagt någon gång i forntiden. På andra sidan ligger Hjortsbergas marker.
Bröderna hette Hildemar och Wilhelm, och båda var synskadade, troligtvis vid en olycka i ungdomen. Ett hade de gemensamt: mejerinäringen; det är nämligen bröderna Lidholm som står som grundare av mjölkcentralen, som blev Arla, och nu när man gått ihop med MD-Foods heter man ArlaFoods och har sitt huvudkontor i Danmark i ställe för på Thorsgatan dit jag gick och träffade Kerstin Lundgren en dag för några år sedan.
ÖkneboHäradsteater är för alltid förknippad med Bröderna Lidholm och deras Mejerigårdar i Vårdinge genom en fantasifigur som jag hämtat från södertälje stad: Vatt-Anna; en gammal kvinna som livnärde sig på att bära vatten hem till förmöget folk som hade råd att betala. Jag låter Anna födas i torpet som heter Johannesberg vilket ligger utanför sundet i lagunen.
Livet har sin egen logik, därför blir hon borttappad och upphittad och lagd vid en annan kvinnas barm, än den som hennes biologiska mor kunnat erbjuda henne.
Snart nog kan hon ta båten som tillhör Oxsundsvikens torpställe, dit hon blivit förd, och ro över lagunen till Ulrik i Dalen, en gammal man som farit vida över haven och seglat genom Bosboren och blivit muhammedan.
Hos Ulrik får hon lära sig läsa och skriva, emedan det var längt till någon skola, därför blir hon så att säga klasskamrat med Johannis i Orrlöt som bor i ett torp på Höleboskogen.
Det hände något märkligt med ungdomarna när de gick från Nils i Långsjödal; när de kom till Svartsjömossen bet Anna Johannis i örat och sen stack hon iväg på de svajande tuvorna med Johannis efter.
Den gången hade han fått ta hela henne, men se han var inte så djärv som han verkade; dock lovade han att gifta sig med henne och förlovning skulle ske till midsommarafton på Sällskapsholmen. Men han kom aldrig, varvid Anna rodde hemmåt med raska tag.
Det var då Patron bad om en stund på andra sidan; och fick det också, därvid var Anna
fast vid hem och barn för många långa år.
Som så många andra gick hon mot staden, och staden var Södertälje där Gustav de Lavals fabriker växte och gapade efter arbetsfolk. Där hamnade hon så småningom och födde två barn med två olika fäder; men inga vanliga betäckare måste man medge...
Hon kom således till Södertälje och sedemera blev hon uppställd där på friluftsmuseet innanför handlesman Ekengrens kontor; det sägs att allas vår sagoberättare, Majbritt Ahlin, hon som skapade amatörteatern, uppfört ett skådespel om henne i Berguvarnas regi. Nu var hon då äntligen på plats.
Man kunde tänka sig att hon reste till staden med ett av de första tågen, men se det gjorde hon inte; hon åkte bara till Järna, och där fick hon åka häst och vagn med en bonde som hade sin gård på andra sidan Lanaren, den sjö som står i förbindelse med Måsnaren, och där vattnet rinner ut i Bränningeån. Området omkring sjösystemet kallas Flodområde 62/63 på länstyrelsens kartor.
Där arbetar hon för mat och husrum och blir bekant med en ung kandidat som kommer att dyka upp i Södertälje som prost i Tveta och Södertälje församlingar. Det sker någon gång 1878, och det är då huset där Kaffe Tratten är slår ut i lågor som antänder S:ta Ragnhilds kyrka.
Denna berättelse började i Lagunen i Milk River, en sjö som börjar vid järnvägen mellan Hölö och Vagnhärad, och slutar vid Nysundsbron, där Lillsjön tar vid. Vattnet strömmar sedan ner till den gamla Kvarnen från 1200-talet, som är ett kärt tillhåll för tomtar och troll från fornstora dagar.
Nu vr det så att en av trollungarna, ja en ganska vuxen sådan, kanske lite lillgammal, blev varse att anna skulle ge sig iväg med tåget som kom från Hallsberg, som var en knutpunkt för tågen som kom från Stockholm, Göteborg och Örebro. Han såg henne gå ombord med ett litet knyte som förmodligen innehöll allt hon ägde.
Undrar vart hon skall ta vägen, sa TrollKalle, han som var som en mästerdedektiv på WåhlingeMarknad. Undrar, och undrar, gör jag jämt, tänkte han, och märkte knappt att han snart satt under det träsäte som anna satt på. Undrar vad hon har i knytet, tänkte han, och började försiktigt knyta upp detsamma. Så stack han ner handen och rotade runt lite grann och fick upp något platt och och blankt som tittade på honom.
Jösses han blev så rädd att han för allt guld i Småland inte skulle vilja se ett sånt ansikte igen.
Tåget stånkade iväg, och nog märktes det att det var eld i pannan, ty röken bolmade så dant att det rykte in i den gistna kupen där bara Anna satt, och TrollKalle låg långt in till väggen.
När de kommit halvvägs måste de stanna, ty där gick en koskock över rälsen, och när sista koskrället kommit av banan, blev det till att elda igen. Så var man framme i Järna, och Anna klev av och TrollKalle efter. Tur för honom att han hade sin joystick så att han kunde göra sig liten som en liten tomtegubbe från Småland.
Hästen hette Kajsa, och det skall jag säga att det var allt tur att det inte var Maja, för då skulle de allt ha fått se på åka av. Då hade det inte varit lätt för TrollKalle att hänga kvar i baklemmen på kärran. Nu gick det sakta och makligt ända till Västergärde, just då man passerat den gamla hålvägen som greven berättat om.
En gammal hålväg bildades av att man ridit där i hundratals år, det var på den tiden man helst färdades på sjöarna ty det fanns inga vägar. Och fanns det vägar var de så leriga och gjyttjiga på våren så att man knappt kunde ta sig fram. Vägen hem återstod nu på Vallgatan, och så var man hemma. Anna skulle bo med Kandidaten i drängkammaren, och du kan tro att han var frestad till både det ena och det andra, så prästämne han var. Och TrollKalle, mästerdedektiven, noterade allt i sin dagbok som han fått av Packan, trollpackan Svea menar jag så klart...
söndag 13 november 2011
Om dom bara visste...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
De 3 Dokumentatörerna med Moffa som nr: 4...
När min far jobbade på en skrotaffär i Stockholm kom han ofta hem med en eller flera serietidningar. Eftersom han inte tyckte att vi hade råd att köpa, var det förståss en skatt man fann i hans portfölj; en Fantomen, eller en Läderlappen; Stålmannen kom mera sällan hem, kanske det berodde på att han sållade bort dem vid källan.
Men kompisarna hade, gud ske lov, även Stålmannen. Nu har jag dem ständigt i min skalle, ty jag har engagerat dem i firman. Jag skriver firma om ÖkneboHäradsteater, för det förhåller sig så, att teatern inte har någon vanlig estrad utan en missionstation där unga människor skall lära sig nyttigheter som kan vara bra att ha kännedom om på hemmaplan (Flodområde 63) i första hand; och i Dahomey (jazzens hemvisst på Slavkusten) i andra. Vi får väl se hur långt vi kommer...
Vi ska använda oss av MoffasMultiMediaSmedia på AkterKastellet där vårt universitet är registrerat. ÖkneboHäradsteater har för övrigt den avsikten att hyra in sig på Folketshus i Mölnbo, men det kommer inte att byggas förrän i nådens år 1917 vänta får du se här nedan.
Som vanligt när skymningen faller över Vårdinge kommer de små under jorla hoppande och skuttande fram under stora stenar och gamla vindfällen. Andra sitter högt uppe i trädkronor hela dagarna, men när kvällen kommer ruschar de ner och sällar sig till alla de andra som ska på möte. I denna natt 1858 ska Trollpackan Svea berätta vad hon såg då hon glirade mellan stora tallar. Hon såg ett märkvärdigt ljus komma farande från den roterande solguden. I kväll kan hon inte hålla sig längre, mumlar hon, och nu om en kvart kommer de alla att sitta vid runda bordet, stort som en karusell på Wåhlinge marknad. Där skall gamla hemligheter i Trollskogen dryftas; och det är därför De 3 Dokumentatörerna, jag höll på att säga: Kasper och Jesper och Jonatan, men de har inte kommit hem från sin missionsresa ännu, nej jag menar Fantomen, Läderlappen och Stålmannen.
Det sägs att Häxan Mara stryker omkring här utanför Korpberget, hon är inte att leka med; hon är 10 gånger nyfiknare än sin mamma, Pomperipossa, och lägger näsan i blöt vid varje stupränna. Nu reser sig ÄrkeKärringen upp, det är en Packa som har sina rötter långt tillbaka i tiden, säger man; men folk pratar så mycket nu för tiden. Mer än 78 barn har hon i alla fall fött, och alla går i skola här efter klockan 02:00, måndag till och med fredag. På lördagar och söndagar håller de sig undan så de inte blir tyraniserade av grannpojkar som kommer till Mölnbo för att göra satyg och slå sönder nya station som skall byggas 1861. Annars är de riktigt hyggliga allihop och ska bli styrelseordförande i någon ideell förening i MilkRiverValley, Flodområde 63; bara de få gå igenom volontär-utbildningen, som sagt var.
Häxan Mara har också ungar; en hel skrulledus, och de är beredda att ta upp kampen med trollungarna.
Tomtenissarna är av en annan kaliber; de har inte tid att djävlas; ty de måste uppfinna film och bildspel som kommer att användas i undervisningen längre fram. Därför sitter de hemma på de sju säterierna och pluggar; där har de det varmt och gott. Kanske de borde vara ute lite mer för att få fräknar i pannan och på näsan; ett sundhetstecken.
- Ut med er ungar säger Tomtemor Gustava, men barnaskaran bara ruskar på huvudet och sitter kvar vid hästarnas och kossornas foderbord. Ibland stryker Murre omkring och gör sig till, och Trulle, grevens hund, lägger sig gärna mellan två Nissar och har det gott.
Nu ska vi få reda på vad Packan har sett mellan tallkronorna:
- Bäst som jag stod där vid Svartputten, ute på mossen, blev jag som förlamad, säger hon lågmält, och harklar sig. Inte av ljuset i sig, mera av den tanke som slog mig, aj, aj, aj. Jag såg två solstrålar komma farande långt långt bortifrån, ja det var så långt som från mig själv på Svartsjömossen till solguden själv.
Den ena strålen snodde runt sig själv som en tok, och allt som den närmade sig mig blev den längre och planare samtidigt som den kom emot mig med större hastighet.
Den andra betedde sig på ett helt annat sätt, den var liksom utsräckt i början men blev ivrigare på slutet och snurrade runt, ja det är säkert som amen i kyrkan, den gjorde liksom långkullebytter hela tiden ända fram till mig där jag stod och kisade.
Först ett långt hopp och så snurrade den ihop sig och sträckte ut sig igen; och på detta sättet i ett kör ända in i hjärnbarken på mig gamla trollpacka. Och det var just där det underliga hände; de omfamnade varandra, två livfulla ljusstålar, och förvandlades till en gen, nej, nej inte gren. Vad sitter ni där nere och småpratar om? hör upp, detta är livsviktigt!
Av två blev ett, sa Packan, ett kraftfullt väsen som vet precis hur saker och ting skall byggas; såvida Maran inte är i närheten förståss, för då kan man inte veta vad som komma skall. Jag inbillar mig att jag såg livet födas där i mitt inre. Amen!
Alla i filmsalen satt som förskräckta. Vad är det här som drabbar oss nu, en ny världsbild längst där inne; som om det inte var nog att man lagstiftat om laga skifte i hela landet. Byarnas måste sprängas och hus och allt måste placeras ut på de markbitar som lantmätaren tilldelat dem. Tur att det var så många säterier i trakten, men tänk där det fanns många byar; alla hade de ju släktingar långt borta i Småland, Härjedalen och på Gottland.
De kände sig allihop som om de skulle kunna köras ut ur Flodområde 63 på samma sätt som Adam och Eva fick lämna paradiset, då Ormen O lurade dem att äta av frukten från Kunskapens träd.
Packan tog en ny pris snus och torkade av sin stora näsa med en stor näsduk, och så tog hon till orda igen och sa:
- Såvitt jag kan förstå var detta ett tecken på att vi skall få tillökning i församlingen; kanske inte i morgon, men om en tid. Jag föreslår att Fantomen tar sin kikare med sig och gå på jakt. Allt misstänkt skall lämnas in på Reduceringsbyrån, och sedan skall Läderlappen redovisa sina intryck här när vi träffas.
Stålmannen är en styv en, en som kan fälla omdömen om vad som helst, han har Ordet i sin makt.
- Någon som har något annat förslag.
- Jasså du KaffePetter, jaha ja, jag förstår, dags att sätta på. Då säger vi det, var så goda att ta för er, det här blir svårsmällt kan jag tänka... SLUT.
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
De 3 Dokumentatörerna med Moffa som nr: 4...
När min far jobbade på en skrotaffär i Stockholm kom han ofta hem med en eller flera serietidningar. Eftersom han inte tyckte att vi hade råd att köpa, var det förståss en skatt man fann i hans portfölj; en Fantomen, eller en Läderlappen; Stålmannen kom mera sällan hem, kanske det berodde på att han sållade bort dem vid källan.
Men kompisarna hade, gud ske lov, även Stålmannen. Nu har jag dem ständigt i min skalle, ty jag har engagerat dem i firman. Jag skriver firma om ÖkneboHäradsteater, för det förhåller sig så, att teatern inte har någon vanlig estrad utan en missionstation där unga människor skall lära sig nyttigheter som kan vara bra att ha kännedom om på hemmaplan (Flodområde 63) i första hand; och i Dahomey (jazzens hemvisst på Slavkusten) i andra. Vi får väl se hur långt vi kommer...
Vi ska använda oss av MoffasMultiMediaSmedia på AkterKastellet där vårt universitet är registrerat. ÖkneboHäradsteater har för övrigt den avsikten att hyra in sig på Folketshus i Mölnbo, men det kommer inte att byggas förrän i nådens år 1917 vänta får du se här nedan.
Som vanligt när skymningen faller över Vårdinge kommer de små under jorla hoppande och skuttande fram under stora stenar och gamla vindfällen. Andra sitter högt uppe i trädkronor hela dagarna, men när kvällen kommer ruschar de ner och sällar sig till alla de andra som ska på möte. I denna natt 1858 ska Trollpackan Svea berätta vad hon såg då hon glirade mellan stora tallar. Hon såg ett märkvärdigt ljus komma farande från den roterande solguden. I kväll kan hon inte hålla sig längre, mumlar hon, och nu om en kvart kommer de alla att sitta vid runda bordet, stort som en karusell på Wåhlinge marknad. Där skall gamla hemligheter i Trollskogen dryftas; och det är därför De 3 Dokumentatörerna, jag höll på att säga: Kasper och Jesper och Jonatan, men de har inte kommit hem från sin missionsresa ännu, nej jag menar Fantomen, Läderlappen och Stålmannen.
Det sägs att Häxan Mara stryker omkring här utanför Korpberget, hon är inte att leka med; hon är 10 gånger nyfiknare än sin mamma, Pomperipossa, och lägger näsan i blöt vid varje stupränna. Nu reser sig ÄrkeKärringen upp, det är en Packa som har sina rötter långt tillbaka i tiden, säger man; men folk pratar så mycket nu för tiden. Mer än 78 barn har hon i alla fall fött, och alla går i skola här efter klockan 02:00, måndag till och med fredag. På lördagar och söndagar håller de sig undan så de inte blir tyraniserade av grannpojkar som kommer till Mölnbo för att göra satyg och slå sönder nya station som skall byggas 1861. Annars är de riktigt hyggliga allihop och ska bli styrelseordförande i någon ideell förening i MilkRiverValley, Flodområde 63; bara de få gå igenom volontär-utbildningen, som sagt var.
Häxan Mara har också ungar; en hel skrulledus, och de är beredda att ta upp kampen med trollungarna.
Tomtenissarna är av en annan kaliber; de har inte tid att djävlas; ty de måste uppfinna film och bildspel som kommer att användas i undervisningen längre fram. Därför sitter de hemma på de sju säterierna och pluggar; där har de det varmt och gott. Kanske de borde vara ute lite mer för att få fräknar i pannan och på näsan; ett sundhetstecken.
- Ut med er ungar säger Tomtemor Gustava, men barnaskaran bara ruskar på huvudet och sitter kvar vid hästarnas och kossornas foderbord. Ibland stryker Murre omkring och gör sig till, och Trulle, grevens hund, lägger sig gärna mellan två Nissar och har det gott.
Nu ska vi få reda på vad Packan har sett mellan tallkronorna:
- Bäst som jag stod där vid Svartputten, ute på mossen, blev jag som förlamad, säger hon lågmält, och harklar sig. Inte av ljuset i sig, mera av den tanke som slog mig, aj, aj, aj. Jag såg två solstrålar komma farande långt långt bortifrån, ja det var så långt som från mig själv på Svartsjömossen till solguden själv.
Den ena strålen snodde runt sig själv som en tok, och allt som den närmade sig mig blev den längre och planare samtidigt som den kom emot mig med större hastighet.
Den andra betedde sig på ett helt annat sätt, den var liksom utsräckt i början men blev ivrigare på slutet och snurrade runt, ja det är säkert som amen i kyrkan, den gjorde liksom långkullebytter hela tiden ända fram till mig där jag stod och kisade.
Först ett långt hopp och så snurrade den ihop sig och sträckte ut sig igen; och på detta sättet i ett kör ända in i hjärnbarken på mig gamla trollpacka. Och det var just där det underliga hände; de omfamnade varandra, två livfulla ljusstålar, och förvandlades till en gen, nej, nej inte gren. Vad sitter ni där nere och småpratar om? hör upp, detta är livsviktigt!
Av två blev ett, sa Packan, ett kraftfullt väsen som vet precis hur saker och ting skall byggas; såvida Maran inte är i närheten förståss, för då kan man inte veta vad som komma skall. Jag inbillar mig att jag såg livet födas där i mitt inre. Amen!
Alla i filmsalen satt som förskräckta. Vad är det här som drabbar oss nu, en ny världsbild längst där inne; som om det inte var nog att man lagstiftat om laga skifte i hela landet. Byarnas måste sprängas och hus och allt måste placeras ut på de markbitar som lantmätaren tilldelat dem. Tur att det var så många säterier i trakten, men tänk där det fanns många byar; alla hade de ju släktingar långt borta i Småland, Härjedalen och på Gottland.
De kände sig allihop som om de skulle kunna köras ut ur Flodområde 63 på samma sätt som Adam och Eva fick lämna paradiset, då Ormen O lurade dem att äta av frukten från Kunskapens träd.
Packan tog en ny pris snus och torkade av sin stora näsa med en stor näsduk, och så tog hon till orda igen och sa:
- Såvitt jag kan förstå var detta ett tecken på att vi skall få tillökning i församlingen; kanske inte i morgon, men om en tid. Jag föreslår att Fantomen tar sin kikare med sig och gå på jakt. Allt misstänkt skall lämnas in på Reduceringsbyrån, och sedan skall Läderlappen redovisa sina intryck här när vi träffas.
Stålmannen är en styv en, en som kan fälla omdömen om vad som helst, han har Ordet i sin makt.
- Någon som har något annat förslag.
- Jasså du KaffePetter, jaha ja, jag förstår, dags att sätta på. Då säger vi det, var så goda att ta för er, det här blir svårsmällt kan jag tänka... SLUT.
fredag 11 november 2011
Inofficiellt möte bland Tomtar och Troll...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
I och med inträde i lokalen sker en omedelbar uppgradering av dem som vågar vara med;
Människor av hon-kön blir Trollpackor, och de av manskön blir Tomtegubbar. Det är precis som det är längst inne i skallen på oss allesammans, bara det att det inte stämmer riktigt, men säg vad som stämmer egentligen, nu då lyset är släckt och kronans värde faller. annat var det förr, då hövdingen kom från Simonsdal, och brandchefen körde med hästar då han kom till Mölnbo. Går vi ännu längre tillbaka transporterade man mjölk till Stockholmsbarnen med 250 hästar i huvudstaden, och dit kom den via tåg som kom förbi redan 1861, det var tider det, då var det liv och röärelse i Vårdinge, nu har vi i alla fall fått en digital bio, det är inte dåligt det.
Jag minns när det fanns en Gulfmack i Mölnbo och Bioföreståndarns mor, Elsa, kom ut och tankade. Inne i verkstan låg hans pappa under en bil. Men jag vet mer; jag vet att bioföreståndarns farfar bodde vid Oxhuvud i Ytterjärna, Helmer har berättat.
Det är bra att det går att köra digital film i Folkets hus. Då kan vi (Moffa&Co) sätta igång med en verksamhet vi kallar De Tre Dokumentatörerna, de som egentligen är fyra; MoffaFridolin också. Han har förresten redan tjuvstartat och har 17 000 bilder i sin dator, och 100 timmar film från 1989 då KaptenPersson döptes i Dillnäs kyrka. Ettår senare döptes FiaKanKälv, hon är i Los Angeles nu, eller rättare mitt emellan denna filmstad och San Fransisko, orten hete Los Ossos. FiaKanKälv har kontrakt med Moffa, hon skall leverera bilder från Amerikas västkust och publicera dem i DigitaliaGalleri.
Beträffande Gubbar och Packor går det alldeles utmärkt att konverera från det ena till det andra om man är medlem i teatern; bara att ställa om sin joystick så det passar en själv; det är det som är så bra med teater; man kan spela de roller man vill. Inte säkert att direktörn går med på det, men det är i alla fall man själv som bestämmer. På det viset har jag blivit direktör för teatern, och Ubbe blivit konstnärlig ledare. Kommer det någon ny förmåga så tackar vi bara och tar emot, under förutsättning att han är en human typ. Det där humana har vi efter Farbror Sven, som är en gammal reko kille som jag haft mycket roligt med. Han spelar teater i ett annat gille.
Nu tror jag rasten är slut och mötet fortsätter. Undrar vad man tänker ta upp idag, vi har ju ingen dagordning i vår församling; tar upp det som mötet finner lämpligt för stunden. alla får yttra sig, och allt dokumenteras av Fantomen, medan de andra två är beredda på att ta över då mötet är slut. Filmen måste naturligtvis redigeras; vilket är läderlappens uppgift. Vad Stålmannen gör får du reda på i nästa avsnitt av denna blogg... att fantomen är den VandrandeVålnaden som stryker omkring på konstutställningar i Tokstan, det kan du väl hålla inne med, visst kan du...
Förlåt, det finns en punkt på den obefintliga dagordningen och det är sången. Varje gång vi träffas sjunger vi vår egen sång: Hej Tomtegubbar vi som träffas och sjunger julsånger redan...o.s.v.. Musiker från när och fjärran strömmar till, och Stål... nu sa jag det nästan; bäst att sluta nu. SLUT.
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
Mobil: 46 0707 534 539
I och med inträde i lokalen sker en omedelbar uppgradering av dem som vågar vara med;
Människor av hon-kön blir Trollpackor, och de av manskön blir Tomtegubbar. Det är precis som det är längst inne i skallen på oss allesammans, bara det att det inte stämmer riktigt, men säg vad som stämmer egentligen, nu då lyset är släckt och kronans värde faller. annat var det förr, då hövdingen kom från Simonsdal, och brandchefen körde med hästar då han kom till Mölnbo. Går vi ännu längre tillbaka transporterade man mjölk till Stockholmsbarnen med 250 hästar i huvudstaden, och dit kom den via tåg som kom förbi redan 1861, det var tider det, då var det liv och röärelse i Vårdinge, nu har vi i alla fall fått en digital bio, det är inte dåligt det.
Jag minns när det fanns en Gulfmack i Mölnbo och Bioföreståndarns mor, Elsa, kom ut och tankade. Inne i verkstan låg hans pappa under en bil. Men jag vet mer; jag vet att bioföreståndarns farfar bodde vid Oxhuvud i Ytterjärna, Helmer har berättat.
Det är bra att det går att köra digital film i Folkets hus. Då kan vi (Moffa&Co) sätta igång med en verksamhet vi kallar De Tre Dokumentatörerna, de som egentligen är fyra; MoffaFridolin också. Han har förresten redan tjuvstartat och har 17 000 bilder i sin dator, och 100 timmar film från 1989 då KaptenPersson döptes i Dillnäs kyrka. Ettår senare döptes FiaKanKälv, hon är i Los Angeles nu, eller rättare mitt emellan denna filmstad och San Fransisko, orten hete Los Ossos. FiaKanKälv har kontrakt med Moffa, hon skall leverera bilder från Amerikas västkust och publicera dem i DigitaliaGalleri.
Beträffande Gubbar och Packor går det alldeles utmärkt att konverera från det ena till det andra om man är medlem i teatern; bara att ställa om sin joystick så det passar en själv; det är det som är så bra med teater; man kan spela de roller man vill. Inte säkert att direktörn går med på det, men det är i alla fall man själv som bestämmer. På det viset har jag blivit direktör för teatern, och Ubbe blivit konstnärlig ledare. Kommer det någon ny förmåga så tackar vi bara och tar emot, under förutsättning att han är en human typ. Det där humana har vi efter Farbror Sven, som är en gammal reko kille som jag haft mycket roligt med. Han spelar teater i ett annat gille.
Nu tror jag rasten är slut och mötet fortsätter. Undrar vad man tänker ta upp idag, vi har ju ingen dagordning i vår församling; tar upp det som mötet finner lämpligt för stunden. alla får yttra sig, och allt dokumenteras av Fantomen, medan de andra två är beredda på att ta över då mötet är slut. Filmen måste naturligtvis redigeras; vilket är läderlappens uppgift. Vad Stålmannen gör får du reda på i nästa avsnitt av denna blogg... att fantomen är den VandrandeVålnaden som stryker omkring på konstutställningar i Tokstan, det kan du väl hålla inne med, visst kan du...
Förlåt, det finns en punkt på den obefintliga dagordningen och det är sången. Varje gång vi träffas sjunger vi vår egen sång: Hej Tomtegubbar vi som träffas och sjunger julsånger redan...o.s.v.. Musiker från när och fjärran strömmar till, och Stål... nu sa jag det nästan; bäst att sluta nu. SLUT.
Bland tomtar och troll...
Ateljé Living Room
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
46 0707 534 539
En plats nära åkern, nära skogen, nära liv och död
Det finns ett förbund som inte liknar någonting annat, det heter Moffa&Co och är en sammanslutning av unga friska viljor och en gammal gubbe.
Gubben insåg att hans barnbarn aldrig skulle få tid att stanna upp med sina lekar, innan han skulle vandra vidare; därför började han filma och skriva. Nu ska han bli gammelmorfar till våren, och det ser ut som han snart skall kunna tävla med Kalle Bildt och Blondinbella. Troligtvis har han mera film i alla fall. Allt som dokumenterats hör hemma här hos oss i gamla Svedala, närmare bestämt Öknebo Härad där vi driver en vandrande teater som har sin hemadress på VäsbyGärde, en vacker samlingspunkt som ska byggas till Harry och Elsas minne, på Allemansängen.
MoffaFridolins tankesmedja i AkterKastellet, eller rättare sagt i Korpberget som står i förbindelse med stugan där man bedriver ungdomsledarutbildning i
Moffa&Co: regi, har nu äntligen fattat ett prekärt beslut att uppföra en byggnad med två avdelningar; en där man kan ljuga och skrävla, och en där man bakar bröd i vedeldad ugn. På bakgården finns stall för ridhästar och på andra sidan vägen finns det gott om platser för fordon av olika slag.
På ena sidan gärdet har vi Väsby och på den andra Norra Väsby. Norrväsby ligger norr om Väsby och där går vägen till Sörmlandsvägen strax vid Sjövreten inte längt från sjön Klämmingen som är en av sjöarna i Flodområde 63 som mynnar ut i Trosa hamn.
På andra sidan ligger en by som heter Väsby, där på den största gården har vi den berömda spannmålsvinden där Moffas två barnbarn driver verksamhet inom ÖkneboHäradsteaters regi. Här har vi MaskisendartanYangs orkester, en avläggare på långt håll till MölnboKvartetten med Maskisens farmors far som kapellmästare; han var född i Sågartorpet, ett småbruk som avstyckats från Hjortsberga 1917. Därifrån kommer också Siv Tärnström och hennes systrar som spelar i Näckrosorna.
En gång har man haft baluns på spannmålsvinden; det var när Maskisen klarat sig helskinnad ur gymnasieskolan på västergård. Han gick på musiklinjen som gav flera konserer i Västergårdskolans aula, sista gången på Estrad. Nu var det fest minsann.
Så här sjöng min mamma: Trollen har bal, i tusental, myllrande fram ur skogen mörka
pelarsal. Nu blir det humhum och jazz, damer i stass, le i mot karlarna och suga på en glass. Och de som inte vill dans då, den ska vi klå både gul och blå --------
och den skall vi knyta upp svansen på.
ÖkneboHäradsteater är som sagt en ambulerande teater, och när det blir stor föreställning i Flodområde 63 bli det först möte på Folketshus i Mölnbo. Då kommer alla som känner sig berörda. Det är sångare, dansare och spelmän; förutom alla dem som håller på med MultiMedia. för att inte väcka alltför stor uppmärksamhet är alla medlemmar försedda med en s.k. Fluga. Inte en sån som sitter runt halsen när karlar skall vara fina. Nej en liten dosa med joystick, med vilken man kann anpassa sin storlek och humör till mötets karaktär.
Ett sådant här möte med så mycket folk skulle vara belastande för verksamheten om olk fick reda på det, därför väntar vi till folket i bygden har släckt sista ljuset och det är mörkt i alla fönster. Det är då våra förkrymta själar ta oss in genom ett på baksidan öppnat fönster, och på några minuter finns det så mycket folk där inne som det inte ens fanns på Arne Wallenös tid.
MoffaFridolin önskar alla hjärtligt välkomna så klart, och Ubbe Häradsteater presenteras som teaterns konstnärliga ledare.
Vi ska visa en dokumentärfilm som De Tre Dokumentatörerna gjort, den handlar om oss och vill visa hur vi skall kunna förbättra vår existens genom att förkovra oss i samarbete. De tre är egentligen fyra, precis som De tre musketörerna, som också utökades med en ung man från landet, DartanYang. Våra dokumentärfilmare är Fantomen, Stålmannen och Läderlappen, och som KaptenPersson sa då han var 4 år: Fantomen skall rädda folket i djungeln, Stålmannen och Läderlappen skall rädda folket i stan; Turtels skall rädda folket i Universum. MoffaFridolin får alltså spela Turtels i detta fantasyspel. Vem var Turtels, sköldpaddan, låter skumt...
Jerry Linder
www.AkterKastellet.jerrylinder.se
46 0707 534 539
En plats nära åkern, nära skogen, nära liv och död
Det finns ett förbund som inte liknar någonting annat, det heter Moffa&Co och är en sammanslutning av unga friska viljor och en gammal gubbe.
Gubben insåg att hans barnbarn aldrig skulle få tid att stanna upp med sina lekar, innan han skulle vandra vidare; därför började han filma och skriva. Nu ska han bli gammelmorfar till våren, och det ser ut som han snart skall kunna tävla med Kalle Bildt och Blondinbella. Troligtvis har han mera film i alla fall. Allt som dokumenterats hör hemma här hos oss i gamla Svedala, närmare bestämt Öknebo Härad där vi driver en vandrande teater som har sin hemadress på VäsbyGärde, en vacker samlingspunkt som ska byggas till Harry och Elsas minne, på Allemansängen.
MoffaFridolins tankesmedja i AkterKastellet, eller rättare sagt i Korpberget som står i förbindelse med stugan där man bedriver ungdomsledarutbildning i
Moffa&Co: regi, har nu äntligen fattat ett prekärt beslut att uppföra en byggnad med två avdelningar; en där man kan ljuga och skrävla, och en där man bakar bröd i vedeldad ugn. På bakgården finns stall för ridhästar och på andra sidan vägen finns det gott om platser för fordon av olika slag.
På ena sidan gärdet har vi Väsby och på den andra Norra Väsby. Norrväsby ligger norr om Väsby och där går vägen till Sörmlandsvägen strax vid Sjövreten inte längt från sjön Klämmingen som är en av sjöarna i Flodområde 63 som mynnar ut i Trosa hamn.
På andra sidan ligger en by som heter Väsby, där på den största gården har vi den berömda spannmålsvinden där Moffas två barnbarn driver verksamhet inom ÖkneboHäradsteaters regi. Här har vi MaskisendartanYangs orkester, en avläggare på långt håll till MölnboKvartetten med Maskisens farmors far som kapellmästare; han var född i Sågartorpet, ett småbruk som avstyckats från Hjortsberga 1917. Därifrån kommer också Siv Tärnström och hennes systrar som spelar i Näckrosorna.
En gång har man haft baluns på spannmålsvinden; det var när Maskisen klarat sig helskinnad ur gymnasieskolan på västergård. Han gick på musiklinjen som gav flera konserer i Västergårdskolans aula, sista gången på Estrad. Nu var det fest minsann.
Så här sjöng min mamma: Trollen har bal, i tusental, myllrande fram ur skogen mörka
pelarsal. Nu blir det humhum och jazz, damer i stass, le i mot karlarna och suga på en glass. Och de som inte vill dans då, den ska vi klå både gul och blå --------
och den skall vi knyta upp svansen på.
ÖkneboHäradsteater är som sagt en ambulerande teater, och när det blir stor föreställning i Flodområde 63 bli det först möte på Folketshus i Mölnbo. Då kommer alla som känner sig berörda. Det är sångare, dansare och spelmän; förutom alla dem som håller på med MultiMedia. för att inte väcka alltför stor uppmärksamhet är alla medlemmar försedda med en s.k. Fluga. Inte en sån som sitter runt halsen när karlar skall vara fina. Nej en liten dosa med joystick, med vilken man kann anpassa sin storlek och humör till mötets karaktär.
Ett sådant här möte med så mycket folk skulle vara belastande för verksamheten om olk fick reda på det, därför väntar vi till folket i bygden har släckt sista ljuset och det är mörkt i alla fönster. Det är då våra förkrymta själar ta oss in genom ett på baksidan öppnat fönster, och på några minuter finns det så mycket folk där inne som det inte ens fanns på Arne Wallenös tid.
MoffaFridolin önskar alla hjärtligt välkomna så klart, och Ubbe Häradsteater presenteras som teaterns konstnärliga ledare.
Vi ska visa en dokumentärfilm som De Tre Dokumentatörerna gjort, den handlar om oss och vill visa hur vi skall kunna förbättra vår existens genom att förkovra oss i samarbete. De tre är egentligen fyra, precis som De tre musketörerna, som också utökades med en ung man från landet, DartanYang. Våra dokumentärfilmare är Fantomen, Stålmannen och Läderlappen, och som KaptenPersson sa då han var 4 år: Fantomen skall rädda folket i djungeln, Stålmannen och Läderlappen skall rädda folket i stan; Turtels skall rädda folket i Universum. MoffaFridolin får alltså spela Turtels i detta fantasyspel. Vem var Turtels, sköldpaddan, låter skumt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
