Det finns en lokal, har funnits länge...

AteljéLivingRoom
Nätis!

Moffas@Spray.se
0708 661808
Jerry Linder

Jag kunde knappt tro mina ögon; trappan var visserligen brant, men där hade gått många steg för inte allt för länge sedan. Tänk dig en 80-kilossäck på ryggen och bara knalla på, timme efter timme. Inte undra på att ryggarna tog slut. Har du känt på en sådan tyngd någon gång, det tror jag inte; möjligen en kroppsbyggare som Elias. För min del tog jag upp 80 kg på raka armar en gång då jag passerade roddarnas lokal nere vid kanalen mitt emot gamla Tobaksmonopolet nedanför Bergvik i Södertälje. Man fick slita förr, inte konstigt att medellivslängden var lägre då.
Nu blir den visst kortare på grund av vårt välbefinnande. Ok, det var trappan det.

Väl uppe på spannmålsmagasinet fanns det tecken på att man haft fester där.
Det klart, förr hade man fester på logar och magasin, och jag vet flera spelmän som varit och spelat upp till dans på Väsby loge. Den främsta av dem alla är väl Gnesta-Kalle, som var uppväxt i närheten och köpte en tomt i närheten. Men vi har också en dam som spelat med Ludgo-Pelle och som är släkt med Micke Green som äger magasinet med sin fru, min dotter Monica Linder. Mickes morfar hade ett kapell i Mölnbo och hette Kurt Andersson och kom från Sågartorpet som ligger vid vägs ände, den väg som går förbi Ängen i Mölnbo. På Sågartorp hade man musiken i blodet, och Kurts bror, han som tog över stället efter föräldrarna som köpte loss det när Hjortsberga delades upp till småbruk 1918, hade en dotter som döptes till Siv, en rask flicka som fick köra kvarnlass när pappan arbetade vid marmorbrottet. Siv blev en hejare på dragspel; och komponerat många låtar har hon, bl.a. annat några som Ludgo-Pelle har spelat in.

Följer vi arvslinjen blir det ett litet hopp i en generation efter Kurt, men sedan kommer en "pajas" som också bär mina gener, kanske inte så mycket att skryta med, men vem vet vad som döljer sig bakom pannbenet, känslan finns där i alla fall. Min karriär började på bästa innestället i Stockholm, Nalen. Och på samma scen och samma kväll hade man en mycket känd artist, med samma sorts instrument som Kurt och Gnesta-Kalle och Siv; Burken kallas han, och han spelar än, rocklåtar på sitt stora bälgaspel, eller syndaskrynkle som de sa förr, när dragspelet slog ut fiolen på dansbanorna. Aven jag kan spela dragspel,jag fick ett gammalt som man hade bytt stämmor på, så att Edvin Karlsson, en gång musikens gladiator tillsammans med han som hade sin musikaffär på Badhusgatan, Allan Lagervall, berömde det vid kursen vi hade högst upp i Oxbacksskolan. I södertälje hade vi vid samma tid två andra spelmän: Knutte Rallarn och Lasses morbror, som arbetade på Trävaruhandeln mitt för Brandstation. Besvärligt när man inte kommer ihåg namn, men det kan väl inte hjälpas. Det var "morbror" som spelade dragspel. Nu minns jag, han hette Blomqvist och var far till en av våra grannar på Övfre Kristinelund. För min del blev det bara Elvira Madigan och en till, Liten vals, men fyra spel står och väntar, förutom det där gamla, men det är klaffar på det som ideligen lossnar. Jag vet inte hur många midsommaraftnar jag tagi fram det och försökt limma fast klaffar, men så har det skitit sig i alla fall.

En gång för länge sedan åkte jag ända till Älvskö för att se på ett begagnat spel, tja det verkade ju bra, så jag köpte det, och så blev det några låtar till, faktiskt.
Den som föll mig bäst på läppen var Johan på Snippen, som köpt sig klaver, med åttio basar och fint faner. Sen vet jag inte hur det går, bara att det slutar med: på bönemöte går vi aldrig mer.

Nu är det en ny generation på gång, men denna gång på gitarr. Det klart, det var väl gitarrens fel att jag aldrig kom igång med dragspelet. Elvis kom, och Rock´nRoll.
På ungdomsgården började vi ungdomar från Gula gården att spela skifle, några lite halvreligiösa låtar som fick gummorna på ålderdomshemmet att gråta. Jag spelade bas, kontrabas, och det blev en kort period, ty vi flyttade omkring 1959 till en villa nedanför Folkparken, där min farbror öppnade en BP-mack, som min pappa förestod. Kurt hade då själv en mack på Järnagatan bortom Mariekällskolan. Det blev väl några spelningar till innan jag la utav med att klia kontrabasen, bland andra spelade vi på min pappas 50-årsfest på Torekällberget, det var Togge och Lasse och jag, alla 43-or som gått i samma klass; samt Hasse som gått i Syrrans klass, och så Berra, som var yngst. Hasse och Berra var syskon. Deras mamma hette Stina; hon hade en äldre son som hade en annan pappa. Han spelade saxofon och blev anställd på kulturen i Södertälje kommun.

En gång gjorde vi en inspelning på Mariekällskolan. Jag var med och spelade kontrabas. Det där tillfället hade jag glömt för länge sedan, men en dag kom en DVD-skiva från Berra Pettersson, med låtar som vi spelat in. Tänk att få höra sitt eget spel med ideliga basövergångar, i rätt takt, det var underbart. Min livskamrat och jag svängde om där nere i gillestugan där jag håller till, och jag vet inte hur många gånger jag spelade om skivan. Det var första gången jag hörde Hecto´s, oss själva, spela och sjunga...

En gång för några år sedan gick jag upp i spinn. Jag samlade alla fem barnbarnen i en soffa hos Annica som då bodde i sin mormors stuga. De vuxna stod bakom soffan och husmor stökade i köket, så klart. Jag hade fått en aha-upplevelse och såg solklart in i framtiden. Ungarna hade i Väsby en fantastisk lokal att spela teater i och ordna evenemang, och varför i helsike var det ingen som aktiverade dem. Mina inlägg i debatten sågs mera som ett skämt förståss, som vanligt, och likadant var det väl denna gång, men...de såg att det låg mycket glöd bakom morfars idé denna gång, och så var han ovanligt rolig att lyssna till. Därför höll han dem kvar i soffan en hel timme, utan avbrott för kisspaus. Han gick från den ena till den andra och spådde deras kulturella framtid, och alla livsytringar i den vägen sammanstrålade på denna enda lokalen: spannmålsmagasinet på Väsby...