Medlemsteatern

AteljéLivingRoom
Moffa & Co
Jerry Linder
Moffas@Spray.se

Medlemsteatern

I Södertälje stads historia figurerar två personer som båda fått en gata uppkallad efter sig: Prosten Linder och Vatt-Anna. När jag så ville skriva om vår tid, såväl förgången tid som framtid, föll mina tankar på dessa två figurer. Prosten Linder för att hans efternamn är detsamma som mitt, och Vatt-Anna för att hon var kommen från det folklager som man annars inte skriver om i historieböckerna. På så sätt började en vandring i tid och rum ta gestalt i min hjärna för ungefär femton år sedan, vid den tiden då jag köpte min videokamera och började filma mina närmaste anförvanter.

För att få mera kött på benen gick jag runt med min bandspelare och intervjuade gamla människor som haft anknytning till det jag velat berätta om, men dessa samtal har jag bara ytligt bearbetat ännu, och därför finns mycket kvar att göra innan mitt förråd av alldagliga historier är uttömt.

Min hetaste önskan har varit att fösa min barnbarnsgeneration in i en fålla där intresset för djur och natur hålls levande. Om jag lyckas i mitt värv kan bara framtiden utvisa, mina förhoppningar är inte alltför ljusa för tillfället, om jag får säga sanningen, men varför skulle jag få den ynnesten att se mina efterkommande trampa i mina fotspår; visst är bara tanken att någon skulle axla min "börda" något löjeväckande. Men i alla fall…

Nu ska jag avsluta min berättelse om flickebarnen som föddes invid Arlas källa, på Nådhammars ägor, på andra sidan Långsjön i Mölnbo, Vårdinge socken, i Öknebo härad.

Det är Anna i Oxviken, sedemera Vatt-Anna i Södertälje stad och Hanna-Vanna, hon som föddes blind och sattes ut i skogen. Hur kunde det bli så att dessa mina rollfigurer så småningom sammanträffade, tillsammans med andra uppdiktade personer, som gamla prosten till exempel, på ett café i staden; i sjuttonhundratalshuset mellan kyrkan och kanalen?

Näringsströmmen gick dit, till ångmaskiner, reglerad arbetstid och semester! Men sedan då, vad händer nu och i morgon?

Strömmen av unga människor vänder åter! Inte särskilt konstigt kanske, med tanke på mångas vurm för ett småskaligt samhälle. Decentralisation, demokrati, kooperation och medmänsklighet var honnörsord i en svunnen tid, även om det var svårt att leva upp till dem många gånger. De finns där i bakhuvudet som ett fundament och som en tvingande nödvändighet i beteendet; förmodligen därför att föräldrarna är uppväxta i en tid efter andra världskriget då Sverige hade råd att odla solidaritet och allmän trygghet. Nu är det annorlunda…

Kapten Persson, täcknamnet för mitt första barnbarn, var här och hälsade på häromdagen då han hade några timmar över innan han skulle till sitt första möte med kulturskolans orkester. Han är stor nu, nästan sexton år, och går första året på gamla Täljegymnasiet, samma läroanstalt som jag och hans mormor och sedan hans moster gick, för att få en gnutta bildning. Tiden går… Det var 1989 som jag filmade hans dop i Dillnäs kyrka, för en relativt kort tid sedan i nutidshistorien, men en lång och lärorik tid i "Rumpnissarnas" liv.


Det finns en väv av mänsklig energi mellan människor, ett kraftfält likt det jag försökt måla fram i min berättelse om prästerna som på var sin kontinent har kontakt med varandra i Katolska kyrkans världsomspännande organisation; och det finns ett motstånd mellan mänskliga själar som borgar för en stabilitet i samhället. I Rom går en kardinal, en svartklädd gammal man, uppe på ett platt tak, en terrass, och tänker på en ung präst som följer sin inre röst och delar ut kondomer till kvinnorna i församlingen i en liten ort i Peru. Spänningen mellan männen är påtaglig, eftersom deras handlingar strider mot den allmänna meningen inom kyrkan, och kluven, på grund av utvecklingen i världen.

Einstein tänkte fram en ny värld och berättade för folken att han såg världen annorlunda än Newton. Han såg planeterna som kulor som rullar i ett kraftfält, i diken som de ej kan komma ur. Fälten finns mellan kroppar, säger man idag, kroppar som är sammansatta av pyttesmå strängar som känner av kraftfälten och bygger upp världen i elva dimensioner.
Sfärernas harmoni!

På så sätt växelverkar också människorna med varandra… och miljön, på det att vi endast med yttersta ansträngning förmår att påverka vår egen utveckling till hela individer. Olika förmågor spelar då roll vilken bana vi får röra oss i, i det totala spelet, rollspelet. Därför har jag kallat mitt utkast till manus för ett rollspel. Livet är som en teater, skrev Shakespeare, där vi alla är aktörer; därför är det nödvändigt för oss som aldrig levat förut att ta del av erfarenheter som andra har snappat upp före oss. Av den anledningen tror jag att mina ambitioner har gestaltat sig som de har. Bra eller dåliga, lite jobbigt är det i alla fall. För mig och min omgivning, men som jag skrev här ovan… i alla fall.

Hur går det för mina rollfigurer? Självklart dör de som alla andra och lämnar efter sig andra som …och så vidare. Dock vill jag nu peka ut en riktning som jag tror på, en ventil som med jämna mellanrum öppnar sig i Sveriges avlånga land. Landet norr och väster om tullarna kan då ta emot många människor om bara trycket är tillräckligt stort. Jag tror att det blir nödvändigt att göra en omvänd folkvandring om vi inte ska bli sönderstressade.

Kapten Persson, bondsonen, har redan börjat tänka självständigt. Han har insett att det kommer att bli svårt för svenska bönder att konkurera med bönder från andra sidan Östersjön och likaså så gott som omöjligt att följa den utvecklingstakt som asiatiska länder har tack vare billig arbetskraft.

Gott att han tänker och bildar sig, hoppas bara att det blir möjligt för Vatt-Annas barnbarnsbarnbarn också att nå högre studier, precis som prostens på sin tid. Anna i Oxviken hade kanske samma individuella förutsättningar, men ändå gick det som det gick. Feminismen idag vill råda bot på dylika skillnader.

Härmed vill jag uttrycka mitt stora tack till dem som följt mig så här långt på min väg mot Wåhlinge Marknad, och önskar att mina ord skall bli vägledande i det spel som jag egenmäktigt kallar Vårdingespelet. Hur som helst har Anna i Oxvikens gener på nytt börjat söka sig tillbaka till landsbygden varifrån de utvandrade i Moffas fantasifulla hjärna.

Södertälje den 23 oktober 2004


Jerry Linder


http://WahlingeMarket.blogspot.com

Moffas@spray.se